Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

En parallell verklighet

PersonligtPosted by Anneli 11 Jun, 2018 11:20
Det har varit en minst sagt omtumlande vecka. Från att ha ett småhektiskt men ändå kontrollerat liv med tre barn fick vi ett fullständigt kaos med tre små barn och en tonåring. Jag hade aldrig kunnat tro att ens tillvaro kunde kastas omkull på så kort tid. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig oron som en kan känna över att tonåringen inte kommer hem på natten eller inte går att få tag på. Vanmakten man känner när samma tonåring gör aktiviteter som så uppenbart är skadliga men att man inget kan göra för att man inte har någon som helst aning om var hen befinner sig. Att ringa runt. Under veckan har jag kontaktat både socialtjänt på plats och i hemkommun, Maria ungdom, sos alarm, polisen och jagat nattvandrare. Jag har blivit ledsen, arg, besviken, hoppfull, vanmäktig och apatisk. Jag har haft magsyreattacker. Jag har inte sovit någon hel natt. Jag har skrikit och bråkat med mina egna barn i ren desperation. Jag har cyklat runt och letat och gjort upp planer i mitt inre för olika tänkbara scenarion. Jag har också pratat. Mycket. Försökt förklara vad vi känner. Försökt förklara att vi bryr oss. Åtskilliga gånger påpekat att vi finns här. Reagerat. Resonerat. Försökt visa empati. Försökt förstå och försökt förmedla ett vuxet perspektiv. Jag har gråtit ännu mer.

<br><br>

Idag åkte tonåringen hem. Tomheten efter all glädje och allt fint som fanns mitt i allt det fula är enorm. Det som jag trodde skulle kännas som en befrielse känns istället... Jag vet inte riktigt. Bara sorgligt. Och tomt. Jag är ledsen för att det inte fungerade. Samtidigt känns det kanske i efterhand naivt att ha trott att det skulle det.

<br><br>

Vi har fått bra hjälp. Jag vill verkligen säga det. I alla kontakter vi har tagit har vi blivit professionellt bemötta. Vi har fått stöd. De har tagit sig tid. De har lyssnat på oss. Jag har också ringt till er som står mig närmast. Pratat eller bett om hjälp. Ni är också fantastiska. Nu blir det fokus på att samla ihop vår familj. Att visa barnen att vi älskar dem. Att släppa tjatet om att äta med bestick eller att sitta ordentligt på stolen ett tag och fokusera på det som är viktigt. Att tycka om varandra. Jag ska försöka hålla det högre. Och att det finns hjälp att få om vi någon gång hamnar i en situation är det kan behövas.
<br> ta hand om varandra!

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post145

To put myself out there

PersonligtPosted by Anneli 28 Jan, 2018 22:51
Ibland, inte helt säĺlan, blir man varse om sina egna rädslor och tillkortakommanden genom sina barn. Jag vet inte om det finns något psykologiskt begrepp för detta, det känns som om det borde göra det. I alla fall, jag har tvingats möta sidor hos mig själv som tränger djupt ner i barndomen och anledningen till detta är simskola. Vera har börjat simma varje söndag och lotten har fallit på mig att följa henne dit eftersom hon inte vill byta om på herrarnas. När jag var liten HATADE jag simskolan. Av flera anledningar. Den första och mest uppenbara är den att jag inte tycker om vatten. Då var jag rädd för vatten. Rädslan för vatten gjorde att jag inte hade så lätt för att simma och här kommer grej nummer två - jag tyckte inte om att behöva göra saker som jag inte var bra på. Det gör jag till viss del fortfarande inte, även om detta är något jag har jobbat mycket med. Den tredje saken är den pedagogiska aspekten. Kan man inte så måste man lära sig och då måste någon tala om för mig att jag inte kan och hur jag ska lära mig. När jag var liten avskydde jag detta. Även detta har jag jobbat mycket med men att kunna och veta är ändå det tillstånd jag gillar bäst.

Det som nu händer är att jag ska följa Vera till simskolan. Jag ska försöka dölja min egen aversion mot simhallar (förresten visste jag inte vart jag skulle heller eller hur det funkade i just den här simhallen, en annan struggle). Jag ska försöka göra allt jag kan för att hon ska känna sig trygg. Jag är med på uppropet. Jag känner hur jävla svettig jag hade varit om jag var sex år. Jag ser att hon är en av dem som kanske har mest att lära. Att hon inte riktigt får till övningarna som ska göras. Jag vet att om det hade varit jag hade jag fått bita ihop för att dölja tårar över frustration och egna tillkortakommanden. Som alltid när jag inte kunde leva upp till mina egna orimligt höga krav på mig själv. Jag lider genom Vera. Jag tycker att det är jävligt långa 45 minuter.

Efter dusch och hårtvätt och efter att ha kommit ut från ett väldigt trångt omklädningsrum frågar jag försiktigt hur hon har haft det (Jag vill verkligen verkligen att hon ska vilja komma tillbaka). Hon skiner upp som en sol och säger: "Mamma set var helt underbart! Det var jättekul! Jag längtar tills nästa söndag så att jag kan simma igen!"

Älskade unge! Mitt hjärta smälte av stolthet. Hon har en helt annan inställning. Hon är inte jag, hon är så mycket tuffare, mer envis och accepterande. Jag blev så glad att hon visade på egenskaper som jag har fått jobba hårt för.

Idag var det dags igen. Hon kämpade envist i vattnet. Hon skulle kunna vara den som gjort absolut störst framsteg på två gånger. Kanske för att hon så hemskt gärna vill lära sig simma. Och hon var lika strålande glad. Längtade lika intensivt till nästa vecka när lektionen var slut. Hon hade lärt sig något. Och även jag hade lärt mig att mina rädslor är mina och mina att jobba med. Mästrad av en sexåring.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post144

Slumpen

PersonligtPosted by Anneli 13 Oct, 2017 13:18
En gång i tiden när jag var student läste jag en kurs i krishantering. Jag kommer inte ihåg så många detaljer men en sak som blev kvar är att när det händer en krissituation så finns det i stort sett tre reaktioner. Paralysering, handlingskraft eller ingen reaktion alls. Jag lärde mig också att man aldrig kan vara säker på vilken av dessa som utlöses, jag tror att det har med fight, fright or flight att göra. I alla fall. Idag blev jag vittne till en situation där jag verkligen ville ingripa, en situation där jag kanske hade kunnat göra något för en person som antagligen mår väldigt dåligt. Där jag råkade vara på plats när något otäckt hände. Min instinkt sade åt mig att gå fram och försöka göra något. För att jag hade kunnat. För att jag hade möjlighet. För att slumpen gjorde att jag var i närheten. Men jag fick hålla emot. Situationen var inte säker. Jag hade Vera och Bror med mig och jag ville inte utsätta dem för eventuell fara. Jag blev rädd. Och ledsen. För att jag ville men inte kunde göra något. Jag gled förbi med ett dunkande hjärta och försökte hålla god min inför barnen. Jag ringde Erik som sade att jag tänkt rätt.

Nu sitter jag här och funderar på om jag kunnat göra något annorlunda. Jag kommer fram till att jag gjorde rätt, barnen måste gå först. Jag tänker att om jag varit själv hade jag kunnat göra på ett annat sätt. Jag hoppas att det går bra ändå. Och kanske hade jag inte ens kunnat göra något. Jag får aldrig veta. Jag får leva med det.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post132

Livet med en femochetthalvtåring

PersonligtPosted by Anneli 06 Oct, 2017 20:25
Livet med ett barn på fem och ett halvt är inte okomplicerat. Diskussionerna blir många och långa och inte helt sällan följs diskussionerna av känslomässiga utbrott eller en frustration som ageras ut på den som råkar vara närmast. I det typiska fallet är detta Axel. Eller jag. Aka den dumma bajsmamman. Eller så är jag bara bajsig. Eller så är jag bara dum. Säkerligen är inte utbrotten utanför vad som är normalt. Men, de är sjukt jobbiga. Dränerande.

Min filosofi, eller strävan i allt detta är att reagera som jag känner men på ett konstruktivt sätt, dvs blir jag arg så visar jag ilska, böir jag ledsen så berättar jag det. Jag har svårt att visa känslor, något jag tror har att göra med att jag fått dålig spegling av känslor under min uppväxt och för mig är det viktigt att barnen får med sig att alla känslor är okej.

Jag vet inte om dagens utbrott var extra intensivt eller om jag bara är extra trött, men när de negativa kommentarerna om mig som person aldrig slutade och när mina ständiga försök till försoning bara misslyckades så brast det. Jag blev så ledsen att jag faktiskt bröt ihop. Anmäldes blev jag tvungen att lämna vardagsrummet och gå upp och stänga in mig i sovrummet och gråta. En uppriktig, stillsam gråt av uppgivenhet. Över att jag kanske inte rår på det här. En gråt över att alla mina ansträngningar att hitta på aktiviteter blev ratade. Över hur jag uppenbarligen är ansvarig för världens alla oförrätter. Över hur orättvis jag är. Över hur jag inte tycks kunna få henne att förstå att jag tycker om henne. Kvar stod en liten flicka som förstod att hon gått för långt men inte kunnat göra annat. Som har det jobbigt. Som förtjänar att bli älskad. Som vrålar i panik över min reaktion. Och jag kan inte sluta gråta. Jag kan faktiskt inte ens prata.

Detta kanske är helt normalt. Det kanske inte är det. Jag är inte ledsen längre. Hon är inte arg längre. Vi båda hittade våra stoppknappar till slut. Vi har sagt att vi tycker om varandra och resten av dagen var bra. Vi var ute och byggde hinderbana och pysslade med höstlöv. Jag har pussat på Axel och sagt att jag älskar honom. Jag har tagit hand om Bror. Vi har köpt hämtmat för tredje gången den här veckan.

Varje dag är inte så här. Men i dag var det så här. En annan dag kommer också att vara det. Eller på annat sätt. De flesta dagar är bra. Men de som är jobbiga, kan vara rejält jävla jobbiga.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post130

Första veckan

PersonligtPosted by Anneli 30 Jan, 2012 20:38
I morgon är det en vecka sedan vi kom hem och denna korta tid har varit intensiv. Jag var så trött när vi kom hem, mycket tröttare än vad jag trodde på BB att jag var. Inte blev det bättre av att jag första natten inte kunde sova alls för att jag hela tiden ville se att hon andades. Ammade och slet och försökte att inte gå sönder. Tröttheten och oron tog ut sin rätt i lördags och Erik fick trösta en ledsen mamma som kände sig otillräcklig. Först igår vände det helt och idag känner jag mig tillbaka på banan.


Men naturligtvis är det underbart också. Lilla Vera är underbar och vi har hunnit med massor! På torsdagen var det återbesök på SÖS och hörselscreening. På fredagen hade vi vårt första möte med BVC. Det mesta ser bra ut, men hon har ännu inte vänt i vikt så det blir ett återbesök nu på fredag för att kolla igen.




I lördags var stolta farmor och farfar på besök.


Och i söndags var först Daniel här och sedan på kvällen var moster Perni på besök.



Imorgon kommer (förhoppningsvis inte) Julia på besök och så ska vi till Eriks jobb en sväng och hälsa på. Nu blir det god natt för den här gången.



  • Comments(3)//www.annelibackman.se/#post91

Vera är här!

PersonligtPosted by Anneli 25 Jan, 2012 20:17
Så i sondags blev det så dags. Jag vaknade tjugo i fem av vad jag först trodde var en kraftig förvärk. När jag kände en till en stund efteråt så förstod jag att något var på gång. När klockan var cirka halv nio var det tätt mellan värkarna och Erik tyckte att det var dags att ringa in. Jag trodde inte att det var dags, eftersom det inte hade gått så lång tid, men jag ringde in och de tyckte att det var dags att åka. Så vi ringde taxi och åkte direkt. Färden in var ganska jobbig, kände inte att jag ville vråla rakt ut inför den stackars taxichauffören.


Väl inne blev jag undersökt på en gång vi fick komma in på vårt rum, och då skrattade barnmorskan och sade att jag var öppen åtminstone 8 cm, men förmodligen 9-10. Då var klockan strax efter nio.


Jag i vårt förlossningsrum på SÖS


Värkarbetet fortsatte och jag blev instruerad om hur jag skulle andas mig igenom värkarna, vilket fungerade utmärkt och jag känner mig nu i efterhand tacksam för all andningsmeditation och avslappningsskivor och allt annat som jag har hållit på med, för jag kunde fokusera på andningen istället för smärtan.


Vid ungefär halv elva ringde vi på klockan för då gjorde värkarna så förbannat ont att jag ville testa lustgasen. Andningstekniken där var dock annorlunda, vilket störde mig mer än det hjälpte, så efter två försök sade jag (vrålade?) att jag inte ville ha den längre. Jag ville inte ha musik heller. Allt störde. Efter att de petat hål på hinnan så att vattnet gått kändes det bättre och jag hittade en ställning som fungerade för mig. Klockan elva noterade barnmorskan att krystvärkarna börjat och jag fick vila mellan värkarna så att jag orkade fokusera på att krysta och inte bara kämpa emot. Jag hittade tekniken och kl 11.17 hördes Veras första andetag! Ut kom en hårig, blåaktig bebis som barnmorskan sade var väldigt stor 4423 g och 52 cm. Eller som hon så fint sade, jag är nyfiken på vad hon väger. Erik fick klippa navelsträngen och jag var överlycklig.


Dock visade det sig att hon inte lyckades syresätta sig som hon skulle, så Erik och hon fick följa med barnläkaren och jag fick ligga kvar för att bli sydd och jag fick en kanyl i handen. Sedan fick jag vänta. Ensam. Det var jättejobbigt. Efter vad som kändes som en evighet kom Erik tillbaka med lilflickan i famnen och jag fick henne äntligen till mitt bröst. De skulle komma tillbaka och kolla till henne efter 20 minuter och under den tiden började hon leta och hittade bröstvårtan. Vilken lycka!


Första bilden som finns på Vera - cirka 30 min gammal


Efter 20 minuter hämtade de henne, och när de kom tillbaka in sade de att de skulle behålla henne ett tag för att ge henne syrgas. Jag blev ensam igen och denna gång fick jag vänta länge. Jag försökte sova lite, men det kändes mycket obehagligt att vara utan både henne och Erik. Jag försökte sova lite, men väntade bara. Barnmorskor och läkare kom med information, men de kunde inte svara på när jag skulle få komma till henne. Vid två blev jag ivägskjutsad till henne och vi fick reda på att vi fått ett dubbelrum på BB avdelning 53. Våra grejer blev tagna dit och jag blev körd i rullstol till Erik och Vera och till avdelning 61, neonatalen, där lillan fått en säng, men när jag kom låg hon och sov på Eriks bröst, med andningssond i näsan och dosa på foten som mätte andelen syre i blodet. De var fantastiskt fina och jag önskar att jag hade kameran med mig.


Vi fick reda på att hon skulle bli tvungen till att stanna över natten, men att vi fick sitta där så mycket vi ville. Så vi satt i varsin fåtölj, jag fick amma vilket faktiskt funkade med en gång mer eller mindre, trots att hon fått ersättning på kopp. Till natten gick vi upp till oss och jag var kluven. Jag visste ju att hon hade det bra där hon var, men saknaden var stor. Strax innan sju väckte jag Erik och sade att jag ville åka upp och kolla till henne innan frukost. När vi kom upp hade hon varit utan syrgas hela natten och vi fick reda på att hon kanske skulle få följa med oss ner efter ronden. Så jag ammade henne och sedan åkte vi ner och åt frukost (jag skriver åkte hela tiden för att jag åkte fortfarande rullstol). När vi kom tillbaka upp var det bara en snabb läkarundersökning som återstod och sedan fick hon följa med oss tillbaka till BB. Hon var pigg och vi kunde äntligen påbörja vår resa som föräldrar på riktigt. Mycket amning blev det eftersom hon fått ganska mycket ersättning innan. Första natten var jobbig, hon hade svårt att slappna av och min egen tolkning av det var att hon varit ifrån oss så mycket och ville ha lite extra närhet. Efter att jag blivit instruerad om hur jag ska ligga och amma henne så somnade både hon och jag.


Vera på BB


Dagen efter var vi sugna på att åka hem och efter en slutlig läkarundersökning så fick vi klartecken, så på tisdag eftermiddag lämnad vi SÖS och begav oss hemåt i taxi. Till kvällen firade vi med sushi och ett litet glas skumpa. Vi fick in cider att skåla med på förlossningen, men Erik blev ju inte kvar så länge att vi kunde skåla just då



Nu har vi varit hemma i mer än 24 timmar och allt går bra. Idag har vi varit på en kort promenad i det fina vintervädret och annars är det väl mest amning, sömn och blöjbyten som gäller. Och massa pussar och massa kärlek. Imorgon ska vi tillbaka till SÖS för en återkoll och på fredag ska vi till BVC för ett första besök. Det kommer nog bli en del uppdateringar här. Kameran används flitigt, man vill dokumentera ALLT.


Mys hos pappa

  • Comments(5)//www.annelibackman.se/#post90

Lilla Emser

PersonligtPosted by Anneli 26 Nov, 2011 14:00
Det har varit en fruktansvärd vecka. Efter att ha fått Emsers dom i måndags, skulle vi så få hämta honom på onsdagen. Vi blev jätteglada förstås. Vi skulle bara till barnmorskan först, en rutinkontroll. Som vanligt visade blodproven bara positivt, men när hon mätte magen såg hon lite bekymrad ut denna annars så glada Lena. När vi tittade på kurvan visade den ingen tillväxt alls på ett par veckor. Hon tyckte att det var läge för ett tillväxtultraljud för att se så att allt stod rätt till. Jag blev helt förkrossad! Allt såg så bra ut, jag känner henne varje dag och hade inte ens tänkt tanken att något skulle kunna vara fel. Och med allt annat som har hänt bröt jag ihop fullständigt. Tur att Erik var med! Barnmorskan försökte lugna oss och säga att det antagligen inte var någonting, men att det var bättre att kolla. Det hjälpte inte. Hon skrev på remissen att vi var oroliga och att vi gärna ville ha en tid så snart som möjligt, vilket vi fick. SÖS ringde upp så fort vi satt oss i bilen och sade att de hade en tid samma eftermiddag och vi tog den. Vi skulle bara hämta Emser först.


Det var en glad katt som tog emot oss. Han ville verkligen bara hem och han var jättenöjd att se oss. Med en säck specialmat åkte vi hemåt, glada men oroliga. Vi hann bara hem, kolla så att Emser var okej och sedan åkte vi in till SÖS. Erik var inte så orolig. Han tyckte mest att det skulle bli kul att se den lilla igen. Jag var livrädd att de skulle hitta något och jag skojade nervöst att han kanske skulle vara pappa innan vi åkte hem igen. Sköterskan var i alla fall jättesnäll och när hon hade mätt allt hon skulle mäta, kollat fostervatten och näringstillförsel i navelsträngen meddelade hon att allt var som det skulle. Den lilla mådde bara fint och ligger ca 1,8 % över normalvikt, alltså ganska exakt på kurvan. Avvikelsen kunde vara 18 % åt båda hållen. Så med lite nya bilder åkte vi hem och tänkte att vi nu skulle få lite vila.


När vi kom hem verkade dock Emser slö. Sov bara och var absolut inte intresserad av att äta sin mat. Han ville inte äta någon mat förresten. Vi tänkte att det bara var tillfälligt, men Erik tog semester på torsdagen för att se så att han verkligen åt. Det gjorde han inte. Han ville inte äta någonting. När jag kom hem på tidiga eftermiddagen hade han inte ätit och behållit mat på hela dagen, pälsen var risig igen och ögonen blanka. Erik hade pratat med veterinären och hon hade sagt att det var kritiskt att han åt. Vad som helst. Katter får inte vara utan mat, då tar levern stryk ganska omgående. Jag bara grät. Och efter ett samtal med Erik så fattade vi beslutet. Emser skulle få somna in.


Vi ringde till alla möjliga. Kattuppfödare som vi känner och inte känner, läste forum för att se hur man skulle fatta ett bra beslut. Till slut bestämde vi oss för att vi skulle åka in fredag. Han mådde ju inte direkt dåligt och vi ville gärna säga hej då ordentligt. Vi grät, men var beslutsamma. Ingen av oss ville att han skulle bli jättedålig. Det bästa för honom var att åka in med honom innan han blev sämre.


Men så igår hände något. På morgonen var han en helt annan katt och han åt torrfoder (dock inte sitt eget), lite tonfisk och fick behålla det mesta. Pälsen såg plötsligt fin ut och ögonen också. Han var ute på balkongen och smög på fåglarna. Han busade med de andra två och gosade med oss. Han var precis som vanligt. Villrådiga var vi tillbaka på ruta ett. Skulle vi våga hoppas att det blir bättre nu? Idag, lördag, vet vi fortfarande inte vad som händer. Han äter lite grand och dricker och beter sig som vanligt. Han är piggare nu än vad han var förra helgen. Så nu har vi gett honom helgen. Nästa vecka ska vi tillbaka till veterinären och ta blodprover. Beroende på vad de visar får vi fatta ett nytt beslut. Just nu är vi glada för varje dag och all tid vi kan få med honom. Vem vet? Det kanske kan komma att fungera detta?

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post76

Emser är sjuk

PersonligtPosted by Anneli 21 Nov, 2011 11:47
För ganska precis ett år sedan var Itzhak inskriven på södra djursjukhuset. Det är fortfarande bland det värsta jag varit med om faktiskt. Idag åkte vi dit med Emser, eftersom han inte ätit på flera dagar och i princip bara sovit. Efter samtal med veterinären blev han inlagd för observation, uttorkad, mager och med klar smärta när hon kände på hans njurar. Vi fick alltså åka hem igen, utan katt med oss och nu sitter vi här, igen, oroliga och ledsna och försöker att inte tro det värsta. De skulle höra av sig efter ronden imorgon, och ringer de innan så är det för att han har blivit sämre, så det vill vi såklart inte att de gör!


Återkommer så fort jag vet mer!


  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post74
Next »