Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

Nu och då

PersonligtPosted by Anneli 05 Sep, 2011 20:16
Pratade med min mamma idag. Hon tyckte att jag lät glad på rösten. Och när jag tänker tillbaka så har det varit en del ganska tuffa år. Avhopp från skolan. Flytt till Stockholm. Tog paus med uppsatsarbetet. Kraschade, tog mig upp igen. Ekans kollaps och vägen tillbaka från det. Tre år av nervous breakdown och samtidigt som det börja ta tag i livet. Vad vill jag bli när jag blir stor? Söka och inte komma in och greja med komvux och högskoleprov för att verkligen komma in. Först nu är liksom både jag och Erik på banan och vi kan sikta framåt. Det känns liksom som om det kommer att bli bra det här, jag känner att jag inte behöver hålla guarden uppe. Samtidigt är det skönt att reflektera lite ibland. I det här fallet ledde det till att jag blev ännu mer glad åt det jag faktiskt har.


Jag läste i den fantastiska boken Nextopia att människor för det mesta tenderar att tycka att de har det som allra värst i nuet. Man romantiserar gärna bakåt och fantiserar om hur bra allting kommer att bli i framtiden. Författaren till boken beskriver kurvan över känsla av lycka som ett V ungefär, där botten tangerar nuet om den horisontella linjen är tidsaxeln. Jag tycker inte att det stämmer. Inte i dagsläget i alla fall, så kanske alla tycker som har varit med om en stor kris i livet, men det kan ändå vara värt att tänka på, att försöka uppskatta det som är bra i nuet.


Nu ska jag avsluta dravlandet som det här inlägget landade på och äta en chokladmuffin som jag har bakat. Erik är på bio med Mankan och jag är hemma själv och pluggar, så det får bli mitt försök till att göra det bästa av nuet :D



  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post51

This is the end, beautiful friend

PersonligtPosted by Anneli 29 Jan, 2011 14:07
Life sucks!


Jag lägger ner den här bloggen tills vidare, jag orkar inte skriva om all skit. Ni som är intresserade av hur det är kan ju lyfta luren, skriva ett mail eller, om ni orkar den riktiga skiten, få adressen till min blogg där jag skriver anonymt.


Over and out!

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post43

Så mycket bättre

PersonligtPosted by Anneli 13 Jan, 2011 16:18
Jag mår bättre igen. Jag är i alla fall tillbaka i vardagens rutin och bara att ha något att göra gör att man slipper tänka lika mycket. Det känns bra. Jag är fortfarande ledsen, men den ledsenheten får inte lika stor plats nu. Jag ska fortfarande till läkaren nästa vecka, och det känns bra. Han eller hon får väl avgöra vad som ska hända med mig. Med alla kuratorsindragningar inom Nacka Kommun så lär jag väl inte räkna med att jag får tid hos en sådan, men vi får väl se vad de säger som sagt.


Tack alla ni som har lyssnat, som har erbjudit sitt stöd, som jag fått gråta hos och som hjälpt till på alla möjliga sätt. Jag är glad att jag har er. Och ni som står mig nära som jag inte har träffat eller haft djupa konservationer om det här med; jag vet att ni tänker på mig ändå och det värmer också!


En liten parentes, läste i psykologiboken idag om självkänsla inom olika områden och där stod att vissa människor sätter all självkänsla på samma kort, och då ifrågasätter hela sin identitet när det korthuset rasar. Men så stod det att de som har hög självkänsla inom flera områden inte är lika känsliga när det stormar inom ett område, för att man vet att man har flera andra delar av livet där det funkar. Det sistnämnda stämmer på mig. Jag har så många saker att vara glad åt och som jag är nöjd med, att jag inte tappar greppet så ofta.


Kramar på er alla där ute!

  • Comments(1)//www.annelibackman.se/#post42

Uppför ruinens brant

PersonligtPosted by Anneli 03 Jan, 2011 19:35
Jag känner mig vilse. Vilse i mina egna tankar. Jag åker berg och dalbana och skillnaden mellan toppar och dalar går i en sådan hisnande fart att jag inte har minsta tänkbara chans att hänga med. I mina mörkaste stunder tänker jag att livet är orättvist, gråter, vill inte träffa någon och svär åt min egen förbannelse som vilar över mig. Å andra sidan finns det den sidan av mig som är tacksam för allt gott jag har runt omkring mig. Min fantastiske man, min syster som helhjärtat har erbjudit mig sitt stöd, mina vänner som jag vet att jag kan ringa till när som helst och min situation med livet i Stockholm och studentlivet som jag faktiskt gillar.


Men demonen är ute, och kanske är det så att jag inte vet vad jag ska göra med besten. Stryka honom medhårs go with the flow, acceptera att livet är som det är och att allting blir som det ska i slutändan. Eller ska jag fightas med näbbar och klor och vägra finna mig i att livet behandlar mig skit trots att jag gör allt jag kan för att karma ska jobba med mig. Eller kanske fjäska för honom? Göra allt jag kan, trots att jag nånstans känner att det loppet är kört. Det första låter vettigast eller hur? Men varför ska det vara så jäkla svårt? Vad har jag gjort för att testas på det här viset? Vad är det jag ska lära mig? Tålamod? Att inte missunna andra lycka? Att släppa kontrollen? Att lära mig söka stöd hos andra istället för att försöka lösa allt själv? Något helt annat som jag inte ens har tänkt på? Eller är livet bara en samling slumpartade händelser utan mening som man får förhålla sig till med de enkla medel man har? Med den reptilhjärna med adaptiva mönster från en barndom med andra förutsättningar än det liv man lever idag? Fan vet jag! Jag blir inte klok på det här! Och inte blir det bättre av att det är jullov och alla rutiner ruckas, alla drar från stan (bort från hela skiten som pontiac skulle ha sagt) och man sitter isolerad och tragisk i ett insnöat Nacka.


Nej, låt det bli den 18:e januari snart så att psykvården får koppla sitt grepp om mig. Låt mig bli en bricka i ett dominospel finansierat av landstinget. Får försöka hålla mig tillräckligt på benen för att inte låta mig överköras av någon översittare som läste läkarlinjen inte på grund av sitt intresse för människors hälsa utan på grund av höga betyg och prestige. Don't go there - håll dig till ämnet.


Och vilket ämne sen! Jag tror att jag avslutar där för idag. Det blir spikmatta, handarbete och Uneståhl.



I'm not sure what I'm looking for anymore
I just know that I'm harder to console
I don't see who I'm trying to be instead of me
But the key is a question of control



P.S Jag skrev titeln för att jag när jag började skriva faktiskt tyckte att jag varit på botten och var på väg upp. Det tror jag också att jag har. Ilska och cynism är bättre än det jag kände för två veckor sedan. Allt är bättre än det.


P.S 2. Jag har faktiskt en förhoppning om att jag kommer att bli hjälpt på vårdcentralen. Trots min allmänna skepsis mot sjukvården.

P.S 3. Som en följd på föregående inlägg så firade jag inte nyår. Det fungerade inte. Ytterligare en kraft som sliter åt två håll. En som vill vara glad. En som inte klarar av att vara det.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post41

2010 i allämnhet och december i synnerhet

PersonligtPosted by Anneli 30 Dec, 2010 23:17
Ett helt år har gått sedam jag startade den här bloggen. För ett år sedan stod jag på noll. Hade slutat jobbet, sökt utbildning som jag inte kommit in på men var ändå mindre vilse än på flera år. Nu har ett helt år gått och om jag blickar i backspegeln, vilket är tanken att jag ska göra just nu, så kan man väl säga att det både har hänt positiva och negativa saker under 2010. Till de positiva hör att jag med en del slit faktiskt kom in på min utbildning som jag ville komma in på på det universitet som jag ville. Jag har bott in mig ytterligare i Stockholm och trivs fantastiskt bra här. Jag har vänner, min grundsjälvkänsla har blivit bättre (släng er i väggen alla ni som hävdar att den inte går att påverka utan är medfödd, jag vet att den går att förändra!). Kort och gott borde jag må ganska bra, med tanke på ovanstående i alla fall.


Dock finns ett stort moln på min annars blåa himlen. Det skuggar solen och lämnar ett grått sken över allt annat. Förra året avlade jag ett nyårslöfte. Ett löfte som jag med all vilja i världen inte har kunnat införliva. Och tro mig, jag har gjort allt. Smärtan har nu under några veckor varit outhärdlig, och vore det inte för att jag har världens bästa man som orkar och som vill stötta hade det varit totalt svart. Det genomsyrar allt och gör tillvaron svår att uthärda för tillfället.


Jag tog mina sista krafter, som jag egentligen inte hade, och försökte hålla ihop genom julen. En jul där inte ens min syster var med för lite avlastning, tankeutbyte och kanske eventuellt en mooning på Hedemora centrum. Nu är jag tömd, men har ändå bestämt mig för att ta tjuren vid hornen och fira nyår med goda vänner imorgon. Det får bära eller brista. Som jag skrev nedan. Att undvika saker är ingen lösning. Dock får jag kanske räkna med sängläge en vecka efter ansträngningen för att sedan ta tag i skolarbete, hemtenta, besök hos guddotter (god bless!) och det liv man har när man är en social varelse. Jag har en läkartid i slutet på januari (de sköt upp den, med löftet om att jag skulle få ta en akuttid om allt blir outhärdligt. Hon lät faktiskt ganska engagerad sköterskan som ringde. Jag försäkrade henne att läget var stabilt och tänkte för mig själv att jag är en neurotiskt lagd person, jag tar inte till några drastiska åtgärder. Jag är alldeles för mån om vad andra ska tycka.)


Shit vilken gnällspik jag är, men det antar jag att man får vara ibland. Det har hänt bra saker på sistone också. Och säkerligen fler under 2010. Det tänker jag ta en annan gång.


Gott nytt år på er!


men när vodkan gjort oss vackra så lovar Jag
att rädslan aldrig mer ska bo hos dig och
månen är vårt vittne tusen och en natt


men när vodkan gjort oss vackra så lovar Jag
att tro på dina lögner om du lovar att
tro på mina lögner i tusen och en natt, och en natt



~~~~~~ Joakim Thåström ~~~~~~

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post40

Villrådig

PersonligtPosted by Anneli 19 Dec, 2010 13:25














~~~~~~~~~~~~ Att undvika problemet är ett problem i sig ~~~~~~~~~~~
















  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post39

Botten

PersonligtPosted by Anneli 18 Dec, 2010 12:00






~~~~~ När det sunda förnuftet inte räcker, så är det dags att söka hjälp... ~~~~~









  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post38

grå tisdag

PersonligtPosted by Anneli 19 Oct, 2010 15:34


Jag vet att jag inte har skrivit på länge, jag har inte riktigt orkat. Det har hänt så mycket så att jag vet inte vart jag ska börja. Jag håller på att landa i någon slags acceptans, att livet inte alltid blir som man vill, men vissa dagar, som idag, är det inte så lätt. Ibland är livet orättvist, och precis när man tror att man lärt sig den läxan så händer något nytt. Jag tänker inte låta det här sluta med ett tråkigt, gnälligt inlägg (jag suddade precis ut ett sådant). Jag slutar här istället och skriver mer en annan gång.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post32
« PreviousNext »