Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

Insomnia

VardagligtPosted by Anneli 03 Nov, 2017 20:12
Jag har sovit jättedåligt några nätter. Har haft svårt att somna om på nätterna och hinner som bäst somna om en liten stund innan det är dags att vakna igen och amma eller stiga upp och påbörja dagen. Detta i kombination med barn på höstlöv har gjort att jag är helt slut. Igår gick jag och lade mig innan nio med en massiv huvudvärk. Idag har jag varit tung i huvudet, trött och ångestfylld. Ett toalettbesök på Nacka forum med tre ungar höll på att göra att jag gav upp. Till er med barn som inte sover på nätterna; hur gör ni? Hur tar ni er igenom dagarna? Sitter ni också ångestsvettiga? Eller vänjer man sig? Är jag extra känslig? För att jag klarar verkligen inte ett par nätter med lite sömn. Jag trasar sönder. Jag vill ingenting. Vill helst inte träffa någon, jag vill inte ha ljud, jag kan inte bilda meningar och jag tror att huvudet ska explodera om barnen exempelvis blir osams. Idag exempelvis fick jag backa flera gånger, för att jag kom inte ihåg hur jag tagit mig från punkt A till punkt B. Eller vad jag skulle göra på punkt B. Jag har letat efter saker som stått rakt under näsan, jag har brutit ihop för ett mindre glatt besked och jag har fått ångest över en situation där jag har svårt att välja vilket alternativ som är bäst.

I natt önskar jag mig inget hellre än god sömn. Några sammanhängande timmar. Jag vill kunna tänka klart och jag vill orka vara med min familj och helst lite annat umgänge med behållning. Snälla? Jag är så trött.

  • Comments(2)//www.annelibackman.se/#post135

Fint

VardagligtPosted by Anneli 25 Oct, 2017 23:16
Efter en rätt tuff period har lugnet så sakteliga infunnit sig hos Backmans. Vi har bra diskussioner. Vi har tålamod. Vi tycker om varandra. Vi pratar och lyssnar. Vi tar hand om varandra. På så sätt klarar vi även en mer arbeta kväll. Som den ikväll. Bror hade magknip och vägrade somna och skulle bara vara hos mig. Vera vaknade och var orolig. Axel har växtvärk. Erik är genomförkyld. Vi har sprungit upp och ner för trappan oräkneliga gånger. Precis när vi skulle gå och lägga oss vaknade Axel igen och hade ont. Jag satt hos honom, strök honom över håret och ryggen. Talade om för honom hur mycket jag tycker om honom. Berättade att han när som helst får komma in och sova hos mig (Erik är förpassad till vardagsrummet pga förkylningsrossel). Jag blev uppfylld och förundrad över hur mycket kärlek det är möjligt att känna för en liten person. Och för tre små personer. Om man bara stannar upp och tillåter sig känna den.

Nu ligger jag här omgiven av två pojkar. En precis bredvid och en i sin säng. De snusar i kapp. I rummet intill ligger deras underbara storasyster. Det är så fint. Så himla fint jag har det.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post134

Det man inte hinner, det hinner man inte

VardagligtPosted by Anneli 18 Oct, 2017 11:10
På lördag döper vi Bror. För lite sömn, en knölig bebis, en krasslig storasyster och en alltför ambitiös agenda tog ut sin rätt igår. Jag fick tänka om och planera om. Saker händer. Livet händer. Och förstår man inte instinktivt att familjen är viktigast får man försöka förstå det kognitivt. Familjen går först. Dammet i hörnen står faktiskt rätt långt ner på listan.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post133

Det kan inte regna hela tiden

VardagligtPosted by Anneli 09 Oct, 2017 14:13
Helgen var blöt. Kall, blåsig, mörk och regnig. Lördagen var misär. Axel var sjuk, Vera rastlös, Bror tandar och vi vuxna var trötta. När barnen somnat (nåja kanske lite innan) korkade vi resolut upp en enligt våra mått mätt dyr flaska pinot noir och unnade oss efter en riktig skitdag. På söndagen sket vi i allt, hemmet och hedern, och tog med ungarna på Lekland extra allt. De fick kuta och klättra och vi drack kaffe och åt chokladboll. Sen åt vi lunch på Sovel i Sickla och vi hann precis äta och amma innan ungarna var lite för trötta för att vistas bland andra människor än de närmaste.

Väl hemma fick de popcorn och kollade på en hel film under total tystnad. Vi vuxna drack kaffe. Ingen chokladboll.

Idag såg huset ut som ett bombnedslag. Vinterkläderna jag tog ner igår låg överallt. Hemgjorda play doh-degen jag gjorde (som var fel färg och för lös) låg i smulor i hela huset. Soffan var full med popcorn. Tvätten var ohängd. Men gårdagen var så fin. Ingen bråkade med någon. Och idag skiner solen och vi kan vara ute på eftermiddagen. Vi går mot mörkare tider och mer tid inomhus. Det ställer helt andra krav på storfamiljen. Då är det skönt att bara skita i allt för en dag.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post131

Omvända veckan

VardagligtPosted by Anneli 01 Oct, 2017 22:26
Söndag kväll och jag har kämpat för att hålla ögonen öppna genom det sista avsnittet på en serie jag och Erik har följt. Känslan hos mig är den som de flesta yrkesarbetande känner en fredag kväll. En mördande trötthet. För mig börjar arbetsveckan på fredagar klockan 13 när jag hämtar Vera. Imorgon kl 9 när jag har lämnat Axel börjar helgen. Jag inleder med att städa huset som är fullständigt i kaos efter helgen. Duplo i hela vardagsrummet, en utspilld burk med pärlor i Brors gym, full blöjhink, Veras grejer i Axels rum, Axels grejer i Veras rum, ren tvätt, smutsig tvätt, blöt tvätt etc etc etc utan slut stjärnstopp alltingstopp.

Den här helgen bestod egentligen bara av två aktiviteter. Badhuskalas med Vera på lördagen (jag tog den pga att hon ALDRIG skulle byta om bland herrarna och ingen annan än jag får tvätta hennes hår. Bror gallskrek, jag blev trött, ni fattar) och namngivningsceremoni idag. Resten av tiden har gått åt till att försöka förklara för en femåring att ett nej är ett nej är ett nej (samt att därtill få höra vilken fantastiskt taskig och bajsig mamma man är) och att se till att alla får mat, att maten handlas och plockas undan och diskas bort för att ny mat ska kunna lagas, ätas och diskas bort. Inte särskilt unikt. Men tidskrävande. Och ofattbart utmattande.

Så nu ligger jag här. Trött till förbannelse och undrar om det här inlägget makes any sense at all och längtar till måndag. Jag skulle eventuellt skämmas för det, men jag är för trött. Efter morgondagens krig för att ta sig ut genom ytterdörren i hygglig tid kanske jag skriver ett inlägg om hur mycket jag älskar mina barn som kompensation för denna dags uppgivenhet. För det är fanimej det som får en att orka.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post128

Sjuk

VardagligtPosted by Anneli 10 Sep, 2017 14:05
Jag har cirka en miljon saker att göra innan onsdag. Istället för att fixa runt idag så ligger jag på soffan, dunderförkyld. Den lilla kraft jag har går för tillfället åt till att försöka få Vera och Axel att ha en någorlunda trevlig samtalston mot varandra. Och till att lyfta tekoppen. Nu hoppas jag bara på snabb bättring.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post126

Fet cred

VardagligtPosted by Anneli 06 Sep, 2017 18:01
Jag vill ge mig själv det cred idag som behöll tålamodet när Vera kom in och tyckte att jag skulle sluta amma Bror för att omedelbart göra en smoothie till henne för att det var SÅ länge sedan hon fick det (igår) och att hon var SÅ törstig och inte brydde sig ett dugg om att det max var 30 min till maten. Jag vill även ge mig själv cred för att jag inte exploderade när samma Vera tyckte att jag skulle avbryta samma amning för att ge henne vattenflaskan som var alldeles bakom henne. Mer cred för att jag tänkte att hon antagligen är helt slut och slutligen ytterligare cred för att vi fick till en saklig diskussion trots tårar och skrik som förhoppningsvis ledde till en stärkt tjej med en liten bit mer förståelse för sig själv. Eller som hon själv sa, "jag vill inte säga elaka saker eller tjata - det bara blir så." Vi blev sams, hon fick mammakram och vattenflaskan (jo, jag hämtade den när jag ammat klart). Hon orkade leka ett tag till ute och bjuda hem kompis på middag. Cred till henne också för insikter och ursäkten som jag fick. Idag var en sådan dag. Cred till oss!

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post125

When good times goes bad

VardagligtPosted by Anneli 04 Sep, 2017 22:31
Vi har det ganska bra på dagarna, Bror och jag. Idag var en särskilt bra dag med mycket skratt, bus, han har lärt sig att hålla i saker så nöjt sätt han och sög på en färgglad babygrej i hälsosam plast i sin sitter. Han sov när vi hämtade syskonen och väl hemma låg han i sitt gym och skrattade när de busade med honom. Eftersom han typ aldrig säger till när han är hungrig så får jag chansa lite, jag har lärt mig när det är dags, så efter en stund i gymmet tog jag upp honom och försökte ge honom mat, varpå han ger upp ett avgrundsvrål, kastar sig fram och tillbaka och slår med händerna. Ansiktet men helt rött och tårarna sprutar. Kallsvettig försöker jag allt, men han vägrar. Han slutar inte heller skrika. Knölar och krampar. Jag går upp till sovrummet och försöker lite till. Han är lite nöjdare nu, men när jag försöker lägga honom vid bröstet igen så tar vrålandet ny fart. Sitter så med bebis i ena handen och telefonen i den andra för att försöka googla 1. Vad det kan vara och 2. Vad tusan jag ska göra. Syskonen står bredvid och försöker trösta. Stressade mamman ber dem att gå. De blir ledsna. Sårade. Jag blir än mer desperat. Lägger mig ner och han snuttar en liten stund, men är knappast mätt. Googlingen säger troligtvis tänder på g, vilket också skulle kunna förklara allt dreglande, knölande med händer och att han plötsligt bajsar oftare än vanligt.

Troligen trött av allt skrikande så däckar han i vagnen. Men oron gnager. Vart kom detta ifrån? Vad är det? Har jag anledning att oroa mig eller är det helt normalt att ett barn som aldrig sagt halv sju plötsligt kastar sig och vrålar? Med bebisar vet man ju aldrig. Efter maten som jag lyckats laga och äta under den tiden han sov försöker jag amma igen. Samma sak. Skrik och panik. Eftersom han verkar vara smal av naturen vill jag inte att det går för långa perioder utan mat. Jag testar att pumpa ur, han snuttar i sig flaskan och tar därefter andra bröstet. Jag pustar ut något. Tänker att det är över.

Vid nattningen testar jag bröstet igen. Han skriker, slår, fäktar och markerar tydligt att han inte vill. Han som aldrig sagt nej förut. Somnar i mitt knä efter några försök i sängen. Lägger ner honom och han sover, men oroligt. Jag går och lägger mig för att jag tänker att jag inte kommer att få så mycket sömn i natt. Orolig. Läser på familjeliv om amningar som spårat ur. Funderar om det är något allvarligt fel på den lilla kroppen. Om han ät sjuk eller har smärta. Om han tänker lämna oss...

Så nu ligger jag här amningshönsig och befarar det värsta och lyssnar på andning samtidigt som intellektet säger att det högst troligen är någon slags fas. Eller tandsprickning. Eller något annat helt ofarligt. Eller vad man nu ska tänka...

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post124
« PreviousNext »