Ankelis blogg

En parallell verklighetPersonligt

Posted by Anneli 11 Jun, 2018 11:20

Det har varit en minst sagt omtumlande vecka. Från att ha ett småhektiskt men ändå kontrollerat liv med tre barn fick vi ett fullständigt kaos med tre små barn och en tonåring. Jag hade aldrig kunnat tro att ens tillvaro kunde kastas omkull på så kort tid. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig oron som en kan känna över att tonåringen inte kommer hem på natten eller inte går att få tag på. Vanmakten man känner när samma tonåring gör aktiviteter som så uppenbart är skadliga men att man inget kan göra för att man inte har någon som helst aning om var hen befinner sig. Att ringa runt. Under veckan har jag kontaktat både socialtjänt på plats och i hemkommun, Maria ungdom, sos alarm, polisen och jagat nattvandrare. Jag har blivit ledsen, arg, besviken, hoppfull, vanmäktig och apatisk. Jag har haft magsyreattacker. Jag har inte sovit någon hel natt. Jag har skrikit och bråkat med mina egna barn i ren desperation. Jag har cyklat runt och letat och gjort upp planer i mitt inre för olika tänkbara scenarion. Jag har också pratat. Mycket. Försökt förklara vad vi känner. Försökt förklara att vi bryr oss. Åtskilliga gånger påpekat att vi finns här. Reagerat. Resonerat. Försökt visa empati. Försökt förstå och försökt förmedla ett vuxet perspektiv. Jag har gråtit ännu mer.

<br><br>

Idag åkte tonåringen hem. Tomheten efter all glädje och allt fint som fanns mitt i allt det fula är enorm. Det som jag trodde skulle kännas som en befrielse känns istället... Jag vet inte riktigt. Bara sorgligt. Och tomt. Jag är ledsen för att det inte fungerade. Samtidigt känns det kanske i efterhand naivt att ha trott att det skulle det.

<br><br>

Vi har fått bra hjälp. Jag vill verkligen säga det. I alla kontakter vi har tagit har vi blivit professionellt bemötta. Vi har fått stöd. De har tagit sig tid. De har lyssnat på oss. Jag har också ringt till er som står mig närmast. Pratat eller bett om hjälp. Ni är också fantastiska. Nu blir det fokus på att samla ihop vår familj. Att visa barnen att vi älskar dem. Att släppa tjatet om att äta med bestick eller att sitta ordentligt på stolen ett tag och fokusera på det som är viktigt. Att tycka om varandra. Jag ska försöka hålla det högre. Och att det finns hjälp att få om vi någon gång hamnar i en situation är det kan behövas.
<br> ta hand om varandra!

To put myself out there Personligt

Posted by Anneli 28 Jan, 2018 22:51

Ibland, inte helt säĺlan, blir man varse om sina egna rädslor och tillkortakommanden genom sina barn. Jag vet inte om det finns något psykologiskt begrepp för detta, det känns som om det borde göra det. I alla fall, jag har tvingats möta sidor hos mig själv som tränger djupt ner i barndomen och anledningen till detta är simskola. Vera har börjat simma varje söndag och lotten har fallit på mig att följa henne dit eftersom hon inte vill byta om på herrarnas. När jag var liten HATADE jag simskolan. Av flera anledningar. Den första och mest uppenbara är den att jag inte tycker om vatten. Då var jag rädd för vatten. Rädslan för vatten gjorde att jag inte hade så lätt för att simma och här kommer grej nummer två - jag tyckte inte om att behöva göra saker som jag inte var bra på. Det gör jag till viss del fortfarande inte, även om detta är något jag har jobbat mycket med. Den tredje saken är den pedagogiska aspekten. Kan man inte så måste man lära sig och då måste någon tala om för mig att jag inte kan och hur jag ska lära mig. När jag var liten avskydde jag detta. Även detta har jag jobbat mycket med men att kunna och veta är ändå det tillstånd jag gillar bäst.

Det som nu händer är att jag ska följa Vera till simskolan. Jag ska försöka dölja min egen aversion mot simhallar (förresten visste jag inte vart jag skulle heller eller hur det funkade i just den här simhallen, en annan struggle). Jag ska försöka göra allt jag kan för att hon ska känna sig trygg. Jag är med på uppropet. Jag känner hur jävla svettig jag hade varit om jag var sex år. Jag ser att hon är en av dem som kanske har mest att lära. Att hon inte riktigt får till övningarna som ska göras. Jag vet att om det hade varit jag hade jag fått bita ihop för att dölja tårar över frustration och egna tillkortakommanden. Som alltid när jag inte kunde leva upp till mina egna orimligt höga krav på mig själv. Jag lider genom Vera. Jag tycker att det är jävligt långa 45 minuter.

Efter dusch och hårtvätt och efter att ha kommit ut från ett väldigt trångt omklädningsrum frågar jag försiktigt hur hon har haft det (Jag vill verkligen verkligen att hon ska vilja komma tillbaka). Hon skiner upp som en sol och säger: "Mamma set var helt underbart! Det var jättekul! Jag längtar tills nästa söndag så att jag kan simma igen!"

Älskade unge! Mitt hjärta smälte av stolthet. Hon har en helt annan inställning. Hon är inte jag, hon är så mycket tuffare, mer envis och accepterande. Jag blev så glad att hon visade på egenskaper som jag har fått jobba hårt för.

Idag var det dags igen. Hon kämpade envist i vattnet. Hon skulle kunna vara den som gjort absolut störst framsteg på två gånger. Kanske för att hon så hemskt gärna vill lära sig simma. Och hon var lika strålande glad. Längtade lika intensivt till nästa vecka när lektionen var slut. Hon hade lärt sig något. Och även jag hade lärt mig att mina rädslor är mina och mina att jobba med. Mästrad av en sexåring.

DagsformenVardagligt

Posted by Anneli 15 Jan, 2018 14:00

I natt har jag sovit dåligt. Helt utan anledning dessutom. Kunde inte somna igår och sov oroligt tills jag vaknade 6.30 när stora barnen gick upp. Sedan var vardagen i gång. En av mina struggles är att jag inte riktigt känner när jag inte orkar och bara kör tills jag är helt slut. Jag planerar inte om efter förutsättningarna. Idag var planen att åka till Sickla och göra lite ärenden, ta en promenad hem, tvätta (vit) tvätt, städa undan helgen och packa upp maten som kommit. Typ. Och gärna lite mer fix innan barnen ska hämtas. Men hela min kraft gick åt till att få en bra morgon med pojkarna. Det var en bra morgon. Till och med påklädningen gick bra. Men när Axel precis när påklädningen var klar kom på att han var kissnödig kände jag att tinningarna började bulta och att risken för ett huvudvärksanfall var överhängande. Vi tog oss till förskolan. Jag tog bussen till och från Sickla. Jag såg till att jag och Bror fick lunch. Sen påbörjade jag mitt bingekollande av säsong två av Girls. Jag kände signalerna idag och jag lyssnade på dem.

2018Vardagligt

Posted by Anneli 10 Jan, 2018 11:08

Så har jag äntligen fått be 2017 packa och dra och 2018 är inlett. Det nya året fick en bra start med att barnen hade jullov. Ett jullov som jag bävat lite inför för att hösten varit så rörig. Alla tre hemma i flera veckor varav en av dem själv. Dock var min oro i onödan. Med några få undantag har vi haft det riktigt fint. Vi har har varit på utflykter och varit hemma. Vi har träffat vänner och varit bara med familjen. Vera och Axel har lekt fint, pysslat och varit utomhus. Vid en tur till en lekpark i närheten satt de direkt igång att leka familj och klätterställningen blev en borg och jag satt på en bänk i över en timme och kunde bara njuta av hur fint de lekte tillsammans. De sista dagarna av ledigheten var de dock en smula rastlösa och det var skönt att köra igång skola och förskola igen igår. Det tror jag hela familjen utom möjligtvis Bror tyckte.

Julledigheten innebar också att vila för mig. Efter ett halvår av crappy nattsömn var det skönt att få lite sovmorgnar. Det gjorde att jag kopplade av och hade lättare att somna om på natten också. För första gången på jag vet inte hur länge känner jag mig utvilad. Bror har haft den goda smaken att sova till ca 9 på förmiddagarna. En effekt av att han fortsätter knöla vid läggning iofs...

Så, på det stora hela har det börjat bra. Min hälsa är det som är lite svajigt. Sedan bröstinflammationen i höstas har det knölat lite i högra bröstet. Feber som kommer och går. Inflammation som går upp och ner. Smärta och förhårdnad. Idag kände jag mig tvungen att kontakta amningscentrum för att få råd. Så nu står jag på smärtstillande och ordination att vila. Amma mindre och vid behov fasa ut amningen på det bröstet som krånglar. Så nu hoppas jag att det ska fungera så att jag slipper känna mig så risig hela tiden.

Hoppas att ni har haft en bra inledning på det nya året.

En alldeles vanlig dag Vardagligt

Posted by Anneli 11 Dec, 2017 11:04

Flera av er som läser bloggen lite mer regelbundet har hört av er på olika sätt för att kolla hur det är. Svaret på frågan varierar förstås från en stund till en annan, men på det stora hela så är det bra. När jag öppnade denna blogg igen så var en av tankarna att jag ska skriva när jag känner för att skriva. Inte för att jag måste eller av tvång för att uppdatera mig eller något, utan som en ventil. Jag har alltid tyckt om att skriva och jag mår bra när jag gör det. Och behovet av att skriva infinner sig oftast när det är som allra jobbigast. Och denna höst har varit en utmaning på många sätt.

Men idag är en alldeles vanlig dag. En vanlig måndag. Jag hann duscha i morse för att jag kom upp i tid för att jag har sovit i natt. Vi kom iväg till förskolan utan bråk och alla fick på sig vinterkläderna utan tårar. På måndagar brukar jag försöka att bara vara hemma, ofta behöver jag vila efter helgen (De är vanligtvis rätt intensiva) och röja lite i min takt (eller dricka kaffe med valfritt duppa) och fundera över veckan. Bror sover fortfarande inte så mycket på dagarna så vi busar en del. På måndagar hämtar jag Vera sent, vilket innebär att jag inte behöver stressa från förskolan till skolan vilket oftast ger en bra hämtning av Axel. Måndagar är nog veckans bästa dag.

Imorgon är det tisdag och då står lite annat på schemat. Besök på bvc 8.20 vilket innebär rockad i morgonrutiner då jag behöver lämna Vera tidigt (tack och lov har vi ett flexibelt fritids). Sen blir det julklappsshopping, ta emot varor och stöka inför Lucia. Resten av veckan går i samma stil. Men idag tar vi det lugnt, jag och Brorsan.

To hell and backVardagligt

Posted by Anneli 29 Nov, 2017 22:30

Alltså jag tar tillbaka. Det är absolut ingenting skönt med feber. Dag två var jag förtvivlad. Huvudvärk som inte släpper med hjälp av Alvedon enbart, att inte kunna äta, att ha svårt att hålla sig vaken, öm kropp. Trots att Erik gjorde allt så var jag som sagt förtvivlad. Smygåt en Ipren innan jag gick och lade mig och imorse var jag bara lite stum i lederna och stel i nacken. Ingen feber och jag har kunnat äta lite.

Någonting verkar dock ha hänt. Efter två dagar på soffan känner jag mig grymt avslappnad. Jag har haft tålamod med barnen trots att jag är trött. Jag tog det lugnt vid lämning och hämtning trots att vi var ute i elfte timmen (som vanligt). Jag tror att jag tvingade kroppen att stressa ner. Att vila. Lycka att sova middag bredvid Bror på soffan. Eller kolla på en film mitt på dagen. Feber eller inte. Jag ska hädanefter unna mig mer slack. Får väl skriva to be continued på det sista.

FeberVardagligt

Posted by Anneli 27 Nov, 2017 11:47

Jag vaknade med feber i morse. 38.7. Hur man nu kan ha feber och inga andra symtom. Men så är fallet. Istället för det vanliga tvättandet/städandet/handlandet ligger jag i soffan och kollar på Lyxfällan. Rätt skönt att bara släppa precis allt.

Ett tvärsnittVardagligt

Posted by Anneli 22 Nov, 2017 11:37

Det verkar som om vi kan bo kvar hemma. Golvet under kyl och frys är nu borttaget och det något amatörmässiga utlåtandet nu är: "Det ser torrt ut". Nu väntar vi på att proffset ska komma med mätdoningar. Men vi är försiktigt positiva. Kyl och frys i vardagsrummet ett par veckor kan vi leva med och renovering av köket finns ju ändå i planeringen.

Bror fortsätter knöla på kvällarna, men vi har hittat rutiner kring det också. Det kommer att dröja ett tag till innan jag kommer att kunna ta mig någonstans på kvällstid, men det känns ok. Han sover inte heller så mycket dagtid, men det gör å andra sidan att jag både pallrar mig iväg och gör saker och ser till att jag har folk att hänga med. Båda behövs. Och det finns andra saker som väger upp. När Bror väl somnat för natten sover han oftast sammanhängande till 4 eller 5, äter lite och somnar om till klockan ringer. Pratade med en mamma idag vars bebis vaknar en gång i timmen. En annan mamma har uppstigning 4.30 varje morgon (har gått igenom det med ett barn och vill INTE ha det så). Så det är ganska okej på det hela taget. Utmaningen just nu är fortfarande morgnarna med en treåring. Målet är varje morgon att ha tålamod med att alla havrefras ska räknas eller blir små bilar som ska köra omkring, 4 tröjbyten, tänder som inte vill bli borstade, kurragömma så fort vinteroverallen kommer fram, panikskrik för att de röda vantarna är kvar på förskolan och att man inte kan ha vinterskorna för att det är en rand på som är blå och inte röd. Man kan tycka att eftersom jag redan gjort detta med en treåring och en bebis så borde jag ha några strategier, men det är tyvärr rätt dåligt med det. Axel funkar också på ett helt annat sätt än Vera. Dessutom slår stressen rätt ofta till och då är det som bekant svårt att tillgå de kognitiva funktionerna. Men varje dag lär jag mig något nytt och jag ger inte upp. I morse gick det t ex ganska bra och vi hade en lugn och fin promenad till förskolan.