Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

Nattning

VardagligtPosted by Anneli 08 Nov, 2017 10:04
Det känns som om jag har skrivit om detta förut. Om jag har gjort det är det väl bara att konstatera att det fortfarande haltar. Av alla moment familjelivet innefattar så är kvällsköret det som både är svettigast och det som är mest skört för störningar. Och just nu haltar det som sagt. Efter middagen som jag oftast lagar så finns det disk som Erik oftast diskar. Barnens kvällsmys gör jag och Bror behöver också ammas där någonstans. So far so good. När Vera och Axel ska sova blir det lite olika. Ibland tar jag och Erik varsin och ibland tar någon av oss båda två. Jag tar alltid Bror. I teorin låter ju detta jättelätt, men praktiken är allt som oftast en annan. Ibland är morgonpigga Vera så trött på kvällen att man får släpa henne i säng. Ibland skriker båda att de vill bli nattade av mig (oftast mig) och de blir också osams om vilket rum vi ska läsa saga i. Eller vilken saga vi ska läsa. De brukar dock somna relativt fort när alla tänder är borstade och sagan läst och huden smörjd och pyjamasarna på. Men sedan har vi Brorsan...
Brorsan kan somna klockan 18. Eller så somnar han kl 22. Han kan somna på första försöket. Han kan också vara vaken till femte försöket. Han kan somna lugnt tidigt för att vakna 20 min senare totalt missnöjd. Han kan ligga klarvaken, pigg och nöjd med oss i soffan och jollra. Han kan också skrika tröstlöst. Han vill också gärna intensivamma. Igår var racet slut 21.30 när han äntligen fick ro. Då var mamman helt slut. Vet inte riktigt heller om vi ska köra samma taktik en längre period för att se om det funkar eller testa lite olika för att ev hitta en metod som passar honom. Jag läste dock någonstans att om man hoppas på ett annat resultat den tionde gången man gör samma sak så är man en idiot. Så det lutar åt det sistnämnda. I helgen tar jag och B en tur till Oslo. Hoppas på inte alltför stora problem där. Eh...

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post136

Insomnia

VardagligtPosted by Anneli 03 Nov, 2017 20:12
Jag har sovit jättedåligt några nätter. Har haft svårt att somna om på nätterna och hinner som bäst somna om en liten stund innan det är dags att vakna igen och amma eller stiga upp och påbörja dagen. Detta i kombination med barn på höstlöv har gjort att jag är helt slut. Igår gick jag och lade mig innan nio med en massiv huvudvärk. Idag har jag varit tung i huvudet, trött och ångestfylld. Ett toalettbesök på Nacka forum med tre ungar höll på att göra att jag gav upp. Till er med barn som inte sover på nätterna; hur gör ni? Hur tar ni er igenom dagarna? Sitter ni också ångestsvettiga? Eller vänjer man sig? Är jag extra känslig? För att jag klarar verkligen inte ett par nätter med lite sömn. Jag trasar sönder. Jag vill ingenting. Vill helst inte träffa någon, jag vill inte ha ljud, jag kan inte bilda meningar och jag tror att huvudet ska explodera om barnen exempelvis blir osams. Idag exempelvis fick jag backa flera gånger, för att jag kom inte ihåg hur jag tagit mig från punkt A till punkt B. Eller vad jag skulle göra på punkt B. Jag har letat efter saker som stått rakt under näsan, jag har brutit ihop för ett mindre glatt besked och jag har fått ångest över en situation där jag har svårt att välja vilket alternativ som är bäst.

I natt önskar jag mig inget hellre än god sömn. Några sammanhängande timmar. Jag vill kunna tänka klart och jag vill orka vara med min familj och helst lite annat umgänge med behållning. Snälla? Jag är så trött.

  • Comments(2)//www.annelibackman.se/#post135

Fint

VardagligtPosted by Anneli 25 Oct, 2017 23:16
Efter en rätt tuff period har lugnet så sakteliga infunnit sig hos Backmans. Vi har bra diskussioner. Vi har tålamod. Vi tycker om varandra. Vi pratar och lyssnar. Vi tar hand om varandra. På så sätt klarar vi även en mer arbeta kväll. Som den ikväll. Bror hade magknip och vägrade somna och skulle bara vara hos mig. Vera vaknade och var orolig. Axel har växtvärk. Erik är genomförkyld. Vi har sprungit upp och ner för trappan oräkneliga gånger. Precis när vi skulle gå och lägga oss vaknade Axel igen och hade ont. Jag satt hos honom, strök honom över håret och ryggen. Talade om för honom hur mycket jag tycker om honom. Berättade att han när som helst får komma in och sova hos mig (Erik är förpassad till vardagsrummet pga förkylningsrossel). Jag blev uppfylld och förundrad över hur mycket kärlek det är möjligt att känna för en liten person. Och för tre små personer. Om man bara stannar upp och tillåter sig känna den.

Nu ligger jag här omgiven av två pojkar. En precis bredvid och en i sin säng. De snusar i kapp. I rummet intill ligger deras underbara storasyster. Det är så fint. Så himla fint jag har det.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post134

Det man inte hinner, det hinner man inte

VardagligtPosted by Anneli 18 Oct, 2017 11:10
På lördag döper vi Bror. För lite sömn, en knölig bebis, en krasslig storasyster och en alltför ambitiös agenda tog ut sin rätt igår. Jag fick tänka om och planera om. Saker händer. Livet händer. Och förstår man inte instinktivt att familjen är viktigast får man försöka förstå det kognitivt. Familjen går först. Dammet i hörnen står faktiskt rätt långt ner på listan.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post133

Slumpen

PersonligtPosted by Anneli 13 Oct, 2017 13:18
En gång i tiden när jag var student läste jag en kurs i krishantering. Jag kommer inte ihåg så många detaljer men en sak som blev kvar är att när det händer en krissituation så finns det i stort sett tre reaktioner. Paralysering, handlingskraft eller ingen reaktion alls. Jag lärde mig också att man aldrig kan vara säker på vilken av dessa som utlöses, jag tror att det har med fight, fright or flight att göra. I alla fall. Idag blev jag vittne till en situation där jag verkligen ville ingripa, en situation där jag kanske hade kunnat göra något för en person som antagligen mår väldigt dåligt. Där jag råkade vara på plats när något otäckt hände. Min instinkt sade åt mig att gå fram och försöka göra något. För att jag hade kunnat. För att jag hade möjlighet. För att slumpen gjorde att jag var i närheten. Men jag fick hålla emot. Situationen var inte säker. Jag hade Vera och Bror med mig och jag ville inte utsätta dem för eventuell fara. Jag blev rädd. Och ledsen. För att jag ville men inte kunde göra något. Jag gled förbi med ett dunkande hjärta och försökte hålla god min inför barnen. Jag ringde Erik som sade att jag tänkt rätt.

Nu sitter jag här och funderar på om jag kunnat göra något annorlunda. Jag kommer fram till att jag gjorde rätt, barnen måste gå först. Jag tänker att om jag varit själv hade jag kunnat göra på ett annat sätt. Jag hoppas att det går bra ändå. Och kanske hade jag inte ens kunnat göra något. Jag får aldrig veta. Jag får leva med det.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post132

Det kan inte regna hela tiden

VardagligtPosted by Anneli 09 Oct, 2017 14:13
Helgen var blöt. Kall, blåsig, mörk och regnig. Lördagen var misär. Axel var sjuk, Vera rastlös, Bror tandar och vi vuxna var trötta. När barnen somnat (nåja kanske lite innan) korkade vi resolut upp en enligt våra mått mätt dyr flaska pinot noir och unnade oss efter en riktig skitdag. På söndagen sket vi i allt, hemmet och hedern, och tog med ungarna på Lekland extra allt. De fick kuta och klättra och vi drack kaffe och åt chokladboll. Sen åt vi lunch på Sovel i Sickla och vi hann precis äta och amma innan ungarna var lite för trötta för att vistas bland andra människor än de närmaste.

Väl hemma fick de popcorn och kollade på en hel film under total tystnad. Vi vuxna drack kaffe. Ingen chokladboll.

Idag såg huset ut som ett bombnedslag. Vinterkläderna jag tog ner igår låg överallt. Hemgjorda play doh-degen jag gjorde (som var fel färg och för lös) låg i smulor i hela huset. Soffan var full med popcorn. Tvätten var ohängd. Men gårdagen var så fin. Ingen bråkade med någon. Och idag skiner solen och vi kan vara ute på eftermiddagen. Vi går mot mörkare tider och mer tid inomhus. Det ställer helt andra krav på storfamiljen. Då är det skönt att bara skita i allt för en dag.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post131

Livet med en femochetthalvtåring

PersonligtPosted by Anneli 06 Oct, 2017 20:25
Livet med ett barn på fem och ett halvt är inte okomplicerat. Diskussionerna blir många och långa och inte helt sällan följs diskussionerna av känslomässiga utbrott eller en frustration som ageras ut på den som råkar vara närmast. I det typiska fallet är detta Axel. Eller jag. Aka den dumma bajsmamman. Eller så är jag bara bajsig. Eller så är jag bara dum. Säkerligen är inte utbrotten utanför vad som är normalt. Men, de är sjukt jobbiga. Dränerande.

Min filosofi, eller strävan i allt detta är att reagera som jag känner men på ett konstruktivt sätt, dvs blir jag arg så visar jag ilska, böir jag ledsen så berättar jag det. Jag har svårt att visa känslor, något jag tror har att göra med att jag fått dålig spegling av känslor under min uppväxt och för mig är det viktigt att barnen får med sig att alla känslor är okej.

Jag vet inte om dagens utbrott var extra intensivt eller om jag bara är extra trött, men när de negativa kommentarerna om mig som person aldrig slutade och när mina ständiga försök till försoning bara misslyckades så brast det. Jag blev så ledsen att jag faktiskt bröt ihop. Anmäldes blev jag tvungen att lämna vardagsrummet och gå upp och stänga in mig i sovrummet och gråta. En uppriktig, stillsam gråt av uppgivenhet. Över att jag kanske inte rår på det här. En gråt över att alla mina ansträngningar att hitta på aktiviteter blev ratade. Över hur jag uppenbarligen är ansvarig för världens alla oförrätter. Över hur orättvis jag är. Över hur jag inte tycks kunna få henne att förstå att jag tycker om henne. Kvar stod en liten flicka som förstod att hon gått för långt men inte kunnat göra annat. Som har det jobbigt. Som förtjänar att bli älskad. Som vrålar i panik över min reaktion. Och jag kan inte sluta gråta. Jag kan faktiskt inte ens prata.

Detta kanske är helt normalt. Det kanske inte är det. Jag är inte ledsen längre. Hon är inte arg längre. Vi båda hittade våra stoppknappar till slut. Vi har sagt att vi tycker om varandra och resten av dagen var bra. Vi var ute och byggde hinderbana och pysslade med höstlöv. Jag har pussat på Axel och sagt att jag älskar honom. Jag har tagit hand om Bror. Vi har köpt hämtmat för tredje gången den här veckan.

Varje dag är inte så här. Men i dag var det så här. En annan dag kommer också att vara det. Eller på annat sätt. De flesta dagar är bra. Men de som är jobbiga, kan vara rejält jävla jobbiga.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post130

Viktnormen inlägg 2

ReaktionerPosted by Anneli 03 Oct, 2017 11:26
Jag läser för tillfället en bok som heter Kroppspanik, skriven av Julia Skott. Har ni inte läst den - gör det. Bara gör det. Den borde ingå som kurslitteratur i alla högstadieskolor. Ju mer jag läser den desto mer slår det mig hur mycket i vårt samhälle som präglas av vikt. Jag har aldrig varit direkt överviktig så jag har aldrig i den aspekten behövt utstå kommentarer om det från kreti och pleti inklusive sjukvård (helt vansinniga exempel i boken. Läs den, bara läs den). Däremot har jag följande egenskaper: jag har en "set point", eller kroppsvikt där jag brukar ligga utan att direkt anstränga mig, som är ganska låg. Detta innebär att jag kan äta snacks och sötsaker utan att jag direkt går upp i vikt i någon större utsträckning. Detta kan bli föremål för kommentarer, både från personer som inte har det så och från personer som ser ner på personer som glufsar okontrollerat. En annan egenskap jag har är att även om jag går upp i vikt så syns det inte så mycket. Kroppsfettet lagras jämnt över min kropp vilket betyder att jag trots några extra kilo har midjan kvar exempelvis. Till exempel har jag under alla graviditeterna gått upp 25 kg + och vågen har stått på 100 eller däromkring. Min barnmorska har stått med fötterna på jorden och sagt att "det är helt normalt". Vilket det troligtvis är eftersom jag har ätit ungefär som när jag inte har varit gravid och då tänker iaf jag att det finns en biologisk orsak till viktuppgången. När jag nämner det här för folk så gapar de flesta. Som sagt, det syns inte så bra på mig. Även nu efteråt. Jag märker på kläderna att jag inte kan ha dem. Om jag kommer kunna ha dem igen vet jag inte. Och jag skiter i det. Jag har satt tre barn till världen och det är jag stolt över. En annan vanlig kommentar är från dem som inte gick upp så mycket. Jag säger bara, kul för er om det är viktigt för er.

Så varför gör jag då ett inlägg (till) om vikt när jag tycker att det är så oviktigt? (Pun intended). Jo, för att de kommentarer som jag har fått som ju jag iofs kan skaka av mig plötsligt har blivit tydliga som ett samhällsfenomen. Kanske är jag sist på bollen här, men jag tror inte det. Jag hör folk få kommentarer om sin viktuppgång och som skyller på något eller som sliter med kalorier och räknande och kör kurer och läser i någon skabbig damblaska om andra, bättre kurer. Hur någon skäms för sin matlåda eller resonemang huruvida man kan anställa någon med övervikt eller som inte tränar kontinuerligt för att det ska vara en faktor om man är en bra människa eller inte. Parmiddagar som snöar in på detaljer om träningsprestationer, fjällmaror eller svenska klassikern eller tjurrus eller annat trök. På den tiden jag spelade mycket datorspel så brukade jag tänka på hur det skulle te sig på en parmiddag om jag beskrev mitt intresse lika ingående. Hur jag förberett mig inför en raid, bosstaktik eller känslan när vi tog Lich King första gången på 25-manna. Inte direkt socialt accepterat och mördande tråkigt för den oinsatte. Well...

Jag skriver det här för att jag på fullaste allvar tycker att allt är okej och att vi måste bli mer tillåtande mot varandra. Alla gör olika prioriteringar och alla har olika förutsättningar. Jag vill också passa på att be om ursäkt om jag någon gång har gjort mig skyldig till kommentarer om gravidvikt eller what ever, det här jag säkert. Förlåt - jag visste inte bättre. Jag är mer medveten nu.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post129
« PreviousNext »