Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

Viktnormen inlägg 2

ReaktionerPosted by Anneli 03 Oct, 2017 11:26
Jag läser för tillfället en bok som heter Kroppspanik, skriven av Julia Skott. Har ni inte läst den - gör det. Bara gör det. Den borde ingå som kurslitteratur i alla högstadieskolor. Ju mer jag läser den desto mer slår det mig hur mycket i vårt samhälle som präglas av vikt. Jag har aldrig varit direkt överviktig så jag har aldrig i den aspekten behövt utstå kommentarer om det från kreti och pleti inklusive sjukvård (helt vansinniga exempel i boken. Läs den, bara läs den). Däremot har jag följande egenskaper: jag har en "set point", eller kroppsvikt där jag brukar ligga utan att direkt anstränga mig, som är ganska låg. Detta innebär att jag kan äta snacks och sötsaker utan att jag direkt går upp i vikt i någon större utsträckning. Detta kan bli föremål för kommentarer, både från personer som inte har det så och från personer som ser ner på personer som glufsar okontrollerat. En annan egenskap jag har är att även om jag går upp i vikt så syns det inte så mycket. Kroppsfettet lagras jämnt över min kropp vilket betyder att jag trots några extra kilo har midjan kvar exempelvis. Till exempel har jag under alla graviditeterna gått upp 25 kg + och vågen har stått på 100 eller däromkring. Min barnmorska har stått med fötterna på jorden och sagt att "det är helt normalt". Vilket det troligtvis är eftersom jag har ätit ungefär som när jag inte har varit gravid och då tänker iaf jag att det finns en biologisk orsak till viktuppgången. När jag nämner det här för folk så gapar de flesta. Som sagt, det syns inte så bra på mig. Även nu efteråt. Jag märker på kläderna att jag inte kan ha dem. Om jag kommer kunna ha dem igen vet jag inte. Och jag skiter i det. Jag har satt tre barn till världen och det är jag stolt över. En annan vanlig kommentar är från dem som inte gick upp så mycket. Jag säger bara, kul för er om det är viktigt för er.

Så varför gör jag då ett inlägg (till) om vikt när jag tycker att det är så oviktigt? (Pun intended). Jo, för att de kommentarer som jag har fått som ju jag iofs kan skaka av mig plötsligt har blivit tydliga som ett samhällsfenomen. Kanske är jag sist på bollen här, men jag tror inte det. Jag hör folk få kommentarer om sin viktuppgång och som skyller på något eller som sliter med kalorier och räknande och kör kurer och läser i någon skabbig damblaska om andra, bättre kurer. Hur någon skäms för sin matlåda eller resonemang huruvida man kan anställa någon med övervikt eller som inte tränar kontinuerligt för att det ska vara en faktor om man är en bra människa eller inte. Parmiddagar som snöar in på detaljer om träningsprestationer, fjällmaror eller svenska klassikern eller tjurrus eller annat trök. På den tiden jag spelade mycket datorspel så brukade jag tänka på hur det skulle te sig på en parmiddag om jag beskrev mitt intresse lika ingående. Hur jag förberett mig inför en raid, bosstaktik eller känslan när vi tog Lich King första gången på 25-manna. Inte direkt socialt accepterat och mördande tråkigt för den oinsatte. Well...

Jag skriver det här för att jag på fullaste allvar tycker att allt är okej och att vi måste bli mer tillåtande mot varandra. Alla gör olika prioriteringar och alla har olika förutsättningar. Jag vill också passa på att be om ursäkt om jag någon gång har gjort mig skyldig till kommentarer om gravidvikt eller what ever, det här jag säkert. Förlåt - jag visste inte bättre. Jag är mer medveten nu.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post129

Omvända veckan

VardagligtPosted by Anneli 01 Oct, 2017 22:26
Söndag kväll och jag har kämpat för att hålla ögonen öppna genom det sista avsnittet på en serie jag och Erik har följt. Känslan hos mig är den som de flesta yrkesarbetande känner en fredag kväll. En mördande trötthet. För mig börjar arbetsveckan på fredagar klockan 13 när jag hämtar Vera. Imorgon kl 9 när jag har lämnat Axel börjar helgen. Jag inleder med att städa huset som är fullständigt i kaos efter helgen. Duplo i hela vardagsrummet, en utspilld burk med pärlor i Brors gym, full blöjhink, Veras grejer i Axels rum, Axels grejer i Veras rum, ren tvätt, smutsig tvätt, blöt tvätt etc etc etc utan slut stjärnstopp alltingstopp.

Den här helgen bestod egentligen bara av två aktiviteter. Badhuskalas med Vera på lördagen (jag tog den pga att hon ALDRIG skulle byta om bland herrarna och ingen annan än jag får tvätta hennes hår. Bror gallskrek, jag blev trött, ni fattar) och namngivningsceremoni idag. Resten av tiden har gått åt till att försöka förklara för en femåring att ett nej är ett nej är ett nej (samt att därtill få höra vilken fantastiskt taskig och bajsig mamma man är) och att se till att alla får mat, att maten handlas och plockas undan och diskas bort för att ny mat ska kunna lagas, ätas och diskas bort. Inte särskilt unikt. Men tidskrävande. Och ofattbart utmattande.

Så nu ligger jag här. Trött till förbannelse och undrar om det här inlägget makes any sense at all och längtar till måndag. Jag skulle eventuellt skämmas för det, men jag är för trött. Efter morgondagens krig för att ta sig ut genom ytterdörren i hygglig tid kanske jag skriver ett inlägg om hur mycket jag älskar mina barn som kompensation för denna dags uppgivenhet. För det är fanimej det som får en att orka.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post128

Våren

ProfessionelltPosted by Anneli 11 Sep, 2017 16:10
Ni som känner mig väl vet att jag hade en ordentligt tuff vår på jobbet. Jag har mått dåligt och nu väl hemma och på behörigt avstånd har väl tanken slagit mig huruvida jag ska tillbaka eller om jag ska göra något annat. Arbetsbördan och tre barn under 7 år känns som en svår ekvation att få ihop.

Idag tog jag min förkylning och gick till Nacka forum. Bvc för Bror och lite fix att beta av inför onsdag. När jag står vid Forex så kommer vår bemannare och vi pratar en stund. Om barnet, resan och förstås om jobbet. Trots att hon säger att det är fortsatt tufft och att det inte riktigt vill ta slut så känner jag för första gången att jag faktiskt saknar jobbet. Glad att ha träffat henne knallar jag vidare och utanför hemköp träffar jag en av mina guldkollegor. Hon berättar lite mer vad som har hänt men också att jag är saknad och absolut måste komma tillbaka. Jag taggar till ännu mer och känner att det, så småningom, ska bli kul att komma tillbaka. Först ska jag bara mysa några fler månader med min underbara lille långskånk.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post127

Sjuk

VardagligtPosted by Anneli 10 Sep, 2017 14:05
Jag har cirka en miljon saker att göra innan onsdag. Istället för att fixa runt idag så ligger jag på soffan, dunderförkyld. Den lilla kraft jag har går för tillfället åt till att försöka få Vera och Axel att ha en någorlunda trevlig samtalston mot varandra. Och till att lyfta tekoppen. Nu hoppas jag bara på snabb bättring.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post126

Fet cred

VardagligtPosted by Anneli 06 Sep, 2017 18:01
Jag vill ge mig själv det cred idag som behöll tålamodet när Vera kom in och tyckte att jag skulle sluta amma Bror för att omedelbart göra en smoothie till henne för att det var SÅ länge sedan hon fick det (igår) och att hon var SÅ törstig och inte brydde sig ett dugg om att det max var 30 min till maten. Jag vill även ge mig själv cred för att jag inte exploderade när samma Vera tyckte att jag skulle avbryta samma amning för att ge henne vattenflaskan som var alldeles bakom henne. Mer cred för att jag tänkte att hon antagligen är helt slut och slutligen ytterligare cred för att vi fick till en saklig diskussion trots tårar och skrik som förhoppningsvis ledde till en stärkt tjej med en liten bit mer förståelse för sig själv. Eller som hon själv sa, "jag vill inte säga elaka saker eller tjata - det bara blir så." Vi blev sams, hon fick mammakram och vattenflaskan (jo, jag hämtade den när jag ammat klart). Hon orkade leka ett tag till ute och bjuda hem kompis på middag. Cred till henne också för insikter och ursäkten som jag fick. Idag var en sådan dag. Cred till oss!

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post125

When good times goes bad

VardagligtPosted by Anneli 04 Sep, 2017 22:31
Vi har det ganska bra på dagarna, Bror och jag. Idag var en särskilt bra dag med mycket skratt, bus, han har lärt sig att hålla i saker så nöjt sätt han och sög på en färgglad babygrej i hälsosam plast i sin sitter. Han sov när vi hämtade syskonen och väl hemma låg han i sitt gym och skrattade när de busade med honom. Eftersom han typ aldrig säger till när han är hungrig så får jag chansa lite, jag har lärt mig när det är dags, så efter en stund i gymmet tog jag upp honom och försökte ge honom mat, varpå han ger upp ett avgrundsvrål, kastar sig fram och tillbaka och slår med händerna. Ansiktet men helt rött och tårarna sprutar. Kallsvettig försöker jag allt, men han vägrar. Han slutar inte heller skrika. Knölar och krampar. Jag går upp till sovrummet och försöker lite till. Han är lite nöjdare nu, men när jag försöker lägga honom vid bröstet igen så tar vrålandet ny fart. Sitter så med bebis i ena handen och telefonen i den andra för att försöka googla 1. Vad det kan vara och 2. Vad tusan jag ska göra. Syskonen står bredvid och försöker trösta. Stressade mamman ber dem att gå. De blir ledsna. Sårade. Jag blir än mer desperat. Lägger mig ner och han snuttar en liten stund, men är knappast mätt. Googlingen säger troligtvis tänder på g, vilket också skulle kunna förklara allt dreglande, knölande med händer och att han plötsligt bajsar oftare än vanligt.

Troligen trött av allt skrikande så däckar han i vagnen. Men oron gnager. Vart kom detta ifrån? Vad är det? Har jag anledning att oroa mig eller är det helt normalt att ett barn som aldrig sagt halv sju plötsligt kastar sig och vrålar? Med bebisar vet man ju aldrig. Efter maten som jag lyckats laga och äta under den tiden han sov försöker jag amma igen. Samma sak. Skrik och panik. Eftersom han verkar vara smal av naturen vill jag inte att det går för långa perioder utan mat. Jag testar att pumpa ur, han snuttar i sig flaskan och tar därefter andra bröstet. Jag pustar ut något. Tänker att det är över.

Vid nattningen testar jag bröstet igen. Han skriker, slår, fäktar och markerar tydligt att han inte vill. Han som aldrig sagt nej förut. Somnar i mitt knä efter några försök i sängen. Lägger ner honom och han sover, men oroligt. Jag går och lägger mig för att jag tänker att jag inte kommer att få så mycket sömn i natt. Orolig. Läser på familjeliv om amningar som spårat ur. Funderar om det är något allvarligt fel på den lilla kroppen. Om han ät sjuk eller har smärta. Om han tänker lämna oss...

Så nu ligger jag här amningshönsig och befarar det värsta och lyssnar på andning samtidigt som intellektet säger att det högst troligen är någon slags fas. Eller tandsprickning. Eller något annat helt ofarligt. Eller vad man nu ska tänka...

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post124

"Mammakilon"

VardagligtPosted by Anneli 31 Aug, 2017 10:55
I tisdags var jag och hängde med några andra hyffsat nyblivna flerbarnsmammor som också vill hitta på saker på dagarna. Alltid när jag ska introduceras i sådana sammanhang behöver min hjärna per automatik gå igenom ett antal orosmoment för att vara lite beredd på var ribban ligger. Kommer det att vara helammande fanatiker? Törs jag säga att jag har en bebis som inte äter på nätterna? Skulle burkmat kunna vara okej? Kan jag yppa att jag fortfarande inte har städat badrummen?

Hittills har jag haft det bra. Taket var otroligt högt i Veras föräldragrupp och även i Axels lilla grupp pratade vi om det mesta. Även denna gång verkar toleransen för det mesta vara hög. Eftersom fem av sju mammor som var där hade fått sitt tredje barn så tror jag att de flesta ambitionsnivåer som en gång funnits är lika bortblåsta som här och att fokus ligger på att vardagen på något sätt ska få ihop utan utbrändhet och handgemäng.

Men så kom ämnet träning upp. Vilka har kort på SATS? Vad har ni gjort för att komma i form? Vilka har testat mamma-bootcamp? Detta var väntat. Det kommer alltid upp. I alla sammanhang där kvinnor ses ska det pratas dieter och träning. Mycket sällan med utgångspunkt i att man ska må bra. Fokus är, implicit eller explicit, att man inte är nöjd med hur den egna kroppen ser ut. Så tre månader efter jag har fött mitt tredje barn så förväntas jag fundera över hur jag ska bli smal och vältränad eftersom det är den ultimata jävla samhällsmarkören. För att ha något att prata om vid parmiddagar. Jag kräks lite i munnen.

Jag ska leverera en provocerande tanke: Jag skiter i vad jag väger. Jag skiter i om jag är smal eller inte, så länge jag mår bra. Och framförallt, jag skiter i om DU är smal eller inte. Totalt! Så mycket som det smala och illa ifrågasätta idealet har gett upphov till i form av självskadebeteenden och annat så vill jag inte ställa upp på det. Jag vill inte sitta i ett lunchrum där helt perfekta människor uttalar sitt missnöje över den egna kroppen, något som är helt socialt accepterat och nästan förväntat som kvinna.

Pratade om detta med min kloka väninna Julia igår, som liksom jag struntar i vågen eller hur många extra kilo graviditeten innebär. Hon berättade att personer hon knappt känner har kommenterat hur hon har blivit av med mammakilona och hur hans fru har fått kämpa. Detta var tänkt som en komplimang. Hon sade också att man nog får räkna med att vara ganska ensam som kvinna och ifrågasätta detta. Något som är lika sorgligt som det är sant.

Frågan om jag sade något om allt detta på föräldragruppen återstår. Nej, det gjorde jag förstås inte. Det var trevliga människor och som skrivet ovan så tycker de flesta oreflekterat att detta är ok att prata om. Jag var rätt tyst. Sökte efter allierade och när någon sade att hon hade ett SATS-kort som mest låg i plånboken blev det en uppmuntrande kommentar. Jag tackade ja till promenad- och träningsrunda och spar normkritiken till en annan gång.

Men bara så att ni vet, kommenterar ni på något sätt min vikt eller viktnedgång så får ni vara beredda på en lång diskussion alternativt en hurring. Pratar ni illa och nedsättande om era kroppar inför min femåriga dotter får ni vara beredda på en skarp kommentar i bästa fall. Och som jag sade när jag pratade med Erik om allt detta igår. Förväntar han sig på något sätt att jag ska gå ner i vikt så åker han på en smälljävel.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post123

Vaken bebis

VardagligtPosted by Anneli 28 Aug, 2017 13:50
Bror har under en period börjat sova längre och längre på nätterna. Han vill gå och lägga sig någon gång mellan 20 och 21 och sover sedan till fram på morgonen. Oftast väcker jag honom vid sex (för att då brukar jag vara lite öm) och sedan sover han tills klockan ringer 7.30. Detta är trevligt på många sätt, framförallt för att hela familjen fungerar bättre med sammanhängande nattsömn samt att det är skönt för mig och Erik att ha en stund tillsammans på kvällen.

Konsekvensen av detta är att han inte sover särskilt mycket på dagarna. En liten stund på förmiddagen, en liten stund mitt på dagen och en liten stund på eftermiddagen. Typ. Det är också ganska mycket ätande. Ungefär den tiden som han inte sover. Så det blir mycket tid i soffan. Mycket tid att träna sig på att koppla bort tankar på diskmaskiner som inte är urplockade eller tvätthögar eller dammråttor eller stökiga barnrum.

Idag under sovningarna mellan ätningarna har jag i alla fall lyckats rensa Axels byrå och lagt i byxor i större storlekar (det är helt sjukt vad ett par pojkben kan växa, från strl 86/92 innan sommaren till strl 104 nu!). De urplockade kläderna ska upp på vinden, alltså hamnade de i "ska-upp-på-vinden-högen". Där finns också ett par trasmattor, andra urplockade kläder från både Vera och Axel (Brors är en annan hög, låt oss kalla den "ska-upp-till-Dalarna-högen", där finns också en symaskin bland annat) och en babystol som snart inte är någon idé att ta upp eftersom Bror snart nog kommer sitta i den. Planen för dagen var också att städa badrummen. Får se om jag får till det, mindre än en och en halv timme till hämtning 😊

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post122
« PreviousNext »