Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

"Mammakilon"

VardagligtPosted by Anneli 31 Aug, 2017 10:55
I tisdags var jag och hängde med några andra hyffsat nyblivna flerbarnsmammor som också vill hitta på saker på dagarna. Alltid när jag ska introduceras i sådana sammanhang behöver min hjärna per automatik gå igenom ett antal orosmoment för att vara lite beredd på var ribban ligger. Kommer det att vara helammande fanatiker? Törs jag säga att jag har en bebis som inte äter på nätterna? Skulle burkmat kunna vara okej? Kan jag yppa att jag fortfarande inte har städat badrummen?

Hittills har jag haft det bra. Taket var otroligt högt i Veras föräldragrupp och även i Axels lilla grupp pratade vi om det mesta. Även denna gång verkar toleransen för det mesta vara hög. Eftersom fem av sju mammor som var där hade fått sitt tredje barn så tror jag att de flesta ambitionsnivåer som en gång funnits är lika bortblåsta som här och att fokus ligger på att vardagen på något sätt ska få ihop utan utbrändhet och handgemäng.

Men så kom ämnet träning upp. Vilka har kort på SATS? Vad har ni gjort för att komma i form? Vilka har testat mamma-bootcamp? Detta var väntat. Det kommer alltid upp. I alla sammanhang där kvinnor ses ska det pratas dieter och träning. Mycket sällan med utgångspunkt i att man ska må bra. Fokus är, implicit eller explicit, att man inte är nöjd med hur den egna kroppen ser ut. Så tre månader efter jag har fött mitt tredje barn så förväntas jag fundera över hur jag ska bli smal och vältränad eftersom det är den ultimata jävla samhällsmarkören. För att ha något att prata om vid parmiddagar. Jag kräks lite i munnen.

Jag ska leverera en provocerande tanke: Jag skiter i vad jag väger. Jag skiter i om jag är smal eller inte, så länge jag mår bra. Och framförallt, jag skiter i om DU är smal eller inte. Totalt! Så mycket som det smala och illa ifrågasätta idealet har gett upphov till i form av självskadebeteenden och annat så vill jag inte ställa upp på det. Jag vill inte sitta i ett lunchrum där helt perfekta människor uttalar sitt missnöje över den egna kroppen, något som är helt socialt accepterat och nästan förväntat som kvinna.

Pratade om detta med min kloka väninna Julia igår, som liksom jag struntar i vågen eller hur många extra kilo graviditeten innebär. Hon berättade att personer hon knappt känner har kommenterat hur hon har blivit av med mammakilona och hur hans fru har fått kämpa. Detta var tänkt som en komplimang. Hon sade också att man nog får räkna med att vara ganska ensam som kvinna och ifrågasätta detta. Något som är lika sorgligt som det är sant.

Frågan om jag sade något om allt detta på föräldragruppen återstår. Nej, det gjorde jag förstås inte. Det var trevliga människor och som skrivet ovan så tycker de flesta oreflekterat att detta är ok att prata om. Jag var rätt tyst. Sökte efter allierade och när någon sade att hon hade ett SATS-kort som mest låg i plånboken blev det en uppmuntrande kommentar. Jag tackade ja till promenad- och träningsrunda och spar normkritiken till en annan gång.

Men bara så att ni vet, kommenterar ni på något sätt min vikt eller viktnedgång så får ni vara beredda på en lång diskussion alternativt en hurring. Pratar ni illa och nedsättande om era kroppar inför min femåriga dotter får ni vara beredda på en skarp kommentar i bästa fall. Och som jag sade när jag pratade med Erik om allt detta igår. Förväntar han sig på något sätt att jag ska gå ner i vikt så åker han på en smälljävel.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post123