Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

When good times goes bad

VardagligtPosted by Anneli 04 Sep, 2017 22:31
Vi har det ganska bra på dagarna, Bror och jag. Idag var en särskilt bra dag med mycket skratt, bus, han har lärt sig att hålla i saker så nöjt sätt han och sög på en färgglad babygrej i hälsosam plast i sin sitter. Han sov när vi hämtade syskonen och väl hemma låg han i sitt gym och skrattade när de busade med honom. Eftersom han typ aldrig säger till när han är hungrig så får jag chansa lite, jag har lärt mig när det är dags, så efter en stund i gymmet tog jag upp honom och försökte ge honom mat, varpå han ger upp ett avgrundsvrål, kastar sig fram och tillbaka och slår med händerna. Ansiktet men helt rött och tårarna sprutar. Kallsvettig försöker jag allt, men han vägrar. Han slutar inte heller skrika. Knölar och krampar. Jag går upp till sovrummet och försöker lite till. Han är lite nöjdare nu, men när jag försöker lägga honom vid bröstet igen så tar vrålandet ny fart. Sitter så med bebis i ena handen och telefonen i den andra för att försöka googla 1. Vad det kan vara och 2. Vad tusan jag ska göra. Syskonen står bredvid och försöker trösta. Stressade mamman ber dem att gå. De blir ledsna. Sårade. Jag blir än mer desperat. Lägger mig ner och han snuttar en liten stund, men är knappast mätt. Googlingen säger troligtvis tänder på g, vilket också skulle kunna förklara allt dreglande, knölande med händer och att han plötsligt bajsar oftare än vanligt.

Troligen trött av allt skrikande så däckar han i vagnen. Men oron gnager. Vart kom detta ifrån? Vad är det? Har jag anledning att oroa mig eller är det helt normalt att ett barn som aldrig sagt halv sju plötsligt kastar sig och vrålar? Med bebisar vet man ju aldrig. Efter maten som jag lyckats laga och äta under den tiden han sov försöker jag amma igen. Samma sak. Skrik och panik. Eftersom han verkar vara smal av naturen vill jag inte att det går för långa perioder utan mat. Jag testar att pumpa ur, han snuttar i sig flaskan och tar därefter andra bröstet. Jag pustar ut något. Tänker att det är över.

Vid nattningen testar jag bröstet igen. Han skriker, slår, fäktar och markerar tydligt att han inte vill. Han som aldrig sagt nej förut. Somnar i mitt knä efter några försök i sängen. Lägger ner honom och han sover, men oroligt. Jag går och lägger mig för att jag tänker att jag inte kommer att få så mycket sömn i natt. Orolig. Läser på familjeliv om amningar som spårat ur. Funderar om det är något allvarligt fel på den lilla kroppen. Om han ät sjuk eller har smärta. Om han tänker lämna oss...

Så nu ligger jag här amningshönsig och befarar det värsta och lyssnar på andning samtidigt som intellektet säger att det högst troligen är någon slags fas. Eller tandsprickning. Eller något annat helt ofarligt. Eller vad man nu ska tänka...

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post124