Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

To put myself out there

PersonligtPosted by Anneli 28 Jan, 2018 22:51
Ibland, inte helt säĺlan, blir man varse om sina egna rädslor och tillkortakommanden genom sina barn. Jag vet inte om det finns något psykologiskt begrepp för detta, det känns som om det borde göra det. I alla fall, jag har tvingats möta sidor hos mig själv som tränger djupt ner i barndomen och anledningen till detta är simskola. Vera har börjat simma varje söndag och lotten har fallit på mig att följa henne dit eftersom hon inte vill byta om på herrarnas. När jag var liten HATADE jag simskolan. Av flera anledningar. Den första och mest uppenbara är den att jag inte tycker om vatten. Då var jag rädd för vatten. Rädslan för vatten gjorde att jag inte hade så lätt för att simma och här kommer grej nummer två - jag tyckte inte om att behöva göra saker som jag inte var bra på. Det gör jag till viss del fortfarande inte, även om detta är något jag har jobbat mycket med. Den tredje saken är den pedagogiska aspekten. Kan man inte så måste man lära sig och då måste någon tala om för mig att jag inte kan och hur jag ska lära mig. När jag var liten avskydde jag detta. Även detta har jag jobbat mycket med men att kunna och veta är ändå det tillstånd jag gillar bäst.

Det som nu händer är att jag ska följa Vera till simskolan. Jag ska försöka dölja min egen aversion mot simhallar (förresten visste jag inte vart jag skulle heller eller hur det funkade i just den här simhallen, en annan struggle). Jag ska försöka göra allt jag kan för att hon ska känna sig trygg. Jag är med på uppropet. Jag känner hur jävla svettig jag hade varit om jag var sex år. Jag ser att hon är en av dem som kanske har mest att lära. Att hon inte riktigt får till övningarna som ska göras. Jag vet att om det hade varit jag hade jag fått bita ihop för att dölja tårar över frustration och egna tillkortakommanden. Som alltid när jag inte kunde leva upp till mina egna orimligt höga krav på mig själv. Jag lider genom Vera. Jag tycker att det är jävligt långa 45 minuter.

Efter dusch och hårtvätt och efter att ha kommit ut från ett väldigt trångt omklädningsrum frågar jag försiktigt hur hon har haft det (Jag vill verkligen verkligen att hon ska vilja komma tillbaka). Hon skiner upp som en sol och säger: "Mamma set var helt underbart! Det var jättekul! Jag längtar tills nästa söndag så att jag kan simma igen!"

Älskade unge! Mitt hjärta smälte av stolthet. Hon har en helt annan inställning. Hon är inte jag, hon är så mycket tuffare, mer envis och accepterande. Jag blev så glad att hon visade på egenskaper som jag har fått jobba hårt för.

Idag var det dags igen. Hon kämpade envist i vattnet. Hon skulle kunna vara den som gjort absolut störst framsteg på två gånger. Kanske för att hon så hemskt gärna vill lära sig simma. Och hon var lika strålande glad. Längtade lika intensivt till nästa vecka när lektionen var slut. Hon hade lärt sig något. Och även jag hade lärt mig att mina rädslor är mina och mina att jobba med. Mästrad av en sexåring.

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post144