Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

Lilla Emser

PersonligtPosted by Anneli 26 Nov, 2011 14:00
Det har varit en fruktansvärd vecka. Efter att ha fått Emsers dom i måndags, skulle vi så få hämta honom på onsdagen. Vi blev jätteglada förstås. Vi skulle bara till barnmorskan först, en rutinkontroll. Som vanligt visade blodproven bara positivt, men när hon mätte magen såg hon lite bekymrad ut denna annars så glada Lena. När vi tittade på kurvan visade den ingen tillväxt alls på ett par veckor. Hon tyckte att det var läge för ett tillväxtultraljud för att se så att allt stod rätt till. Jag blev helt förkrossad! Allt såg så bra ut, jag känner henne varje dag och hade inte ens tänkt tanken att något skulle kunna vara fel. Och med allt annat som har hänt bröt jag ihop fullständigt. Tur att Erik var med! Barnmorskan försökte lugna oss och säga att det antagligen inte var någonting, men att det var bättre att kolla. Det hjälpte inte. Hon skrev på remissen att vi var oroliga och att vi gärna ville ha en tid så snart som möjligt, vilket vi fick. SÖS ringde upp så fort vi satt oss i bilen och sade att de hade en tid samma eftermiddag och vi tog den. Vi skulle bara hämta Emser först.


Det var en glad katt som tog emot oss. Han ville verkligen bara hem och han var jättenöjd att se oss. Med en säck specialmat åkte vi hemåt, glada men oroliga. Vi hann bara hem, kolla så att Emser var okej och sedan åkte vi in till SÖS. Erik var inte så orolig. Han tyckte mest att det skulle bli kul att se den lilla igen. Jag var livrädd att de skulle hitta något och jag skojade nervöst att han kanske skulle vara pappa innan vi åkte hem igen. Sköterskan var i alla fall jättesnäll och när hon hade mätt allt hon skulle mäta, kollat fostervatten och näringstillförsel i navelsträngen meddelade hon att allt var som det skulle. Den lilla mådde bara fint och ligger ca 1,8 % över normalvikt, alltså ganska exakt på kurvan. Avvikelsen kunde vara 18 % åt båda hållen. Så med lite nya bilder åkte vi hem och tänkte att vi nu skulle få lite vila.


När vi kom hem verkade dock Emser slö. Sov bara och var absolut inte intresserad av att äta sin mat. Han ville inte äta någon mat förresten. Vi tänkte att det bara var tillfälligt, men Erik tog semester på torsdagen för att se så att han verkligen åt. Det gjorde han inte. Han ville inte äta någonting. När jag kom hem på tidiga eftermiddagen hade han inte ätit och behållit mat på hela dagen, pälsen var risig igen och ögonen blanka. Erik hade pratat med veterinären och hon hade sagt att det var kritiskt att han åt. Vad som helst. Katter får inte vara utan mat, då tar levern stryk ganska omgående. Jag bara grät. Och efter ett samtal med Erik så fattade vi beslutet. Emser skulle få somna in.


Vi ringde till alla möjliga. Kattuppfödare som vi känner och inte känner, läste forum för att se hur man skulle fatta ett bra beslut. Till slut bestämde vi oss för att vi skulle åka in fredag. Han mådde ju inte direkt dåligt och vi ville gärna säga hej då ordentligt. Vi grät, men var beslutsamma. Ingen av oss ville att han skulle bli jättedålig. Det bästa för honom var att åka in med honom innan han blev sämre.


Men så igår hände något. På morgonen var han en helt annan katt och han åt torrfoder (dock inte sitt eget), lite tonfisk och fick behålla det mesta. Pälsen såg plötsligt fin ut och ögonen också. Han var ute på balkongen och smög på fåglarna. Han busade med de andra två och gosade med oss. Han var precis som vanligt. Villrådiga var vi tillbaka på ruta ett. Skulle vi våga hoppas att det blir bättre nu? Idag, lördag, vet vi fortfarande inte vad som händer. Han äter lite grand och dricker och beter sig som vanligt. Han är piggare nu än vad han var förra helgen. Så nu har vi gett honom helgen. Nästa vecka ska vi tillbaka till veterinären och ta blodprover. Beroende på vad de visar får vi fatta ett nytt beslut. Just nu är vi glada för varje dag och all tid vi kan få med honom. Vem vet? Det kanske kan komma att fungera detta?

  • Comments(0)//www.annelibackman.se/#post76