Ankelis blogg

Ankelis blogg

Denna blogg handlar om mig

Här skriver jag om det som faller mig in. No hidden catch, no strings attached.

Vera är här!

PersonligtPosted by Anneli 25 Jan, 2012 20:17
Så i sondags blev det så dags. Jag vaknade tjugo i fem av vad jag först trodde var en kraftig förvärk. När jag kände en till en stund efteråt så förstod jag att något var på gång. När klockan var cirka halv nio var det tätt mellan värkarna och Erik tyckte att det var dags att ringa in. Jag trodde inte att det var dags, eftersom det inte hade gått så lång tid, men jag ringde in och de tyckte att det var dags att åka. Så vi ringde taxi och åkte direkt. Färden in var ganska jobbig, kände inte att jag ville vråla rakt ut inför den stackars taxichauffören.


Väl inne blev jag undersökt på en gång vi fick komma in på vårt rum, och då skrattade barnmorskan och sade att jag var öppen åtminstone 8 cm, men förmodligen 9-10. Då var klockan strax efter nio.


Jag i vårt förlossningsrum på SÖS


Värkarbetet fortsatte och jag blev instruerad om hur jag skulle andas mig igenom värkarna, vilket fungerade utmärkt och jag känner mig nu i efterhand tacksam för all andningsmeditation och avslappningsskivor och allt annat som jag har hållit på med, för jag kunde fokusera på andningen istället för smärtan.


Vid ungefär halv elva ringde vi på klockan för då gjorde värkarna så förbannat ont att jag ville testa lustgasen. Andningstekniken där var dock annorlunda, vilket störde mig mer än det hjälpte, så efter två försök sade jag (vrålade?) att jag inte ville ha den längre. Jag ville inte ha musik heller. Allt störde. Efter att de petat hål på hinnan så att vattnet gått kändes det bättre och jag hittade en ställning som fungerade för mig. Klockan elva noterade barnmorskan att krystvärkarna börjat och jag fick vila mellan värkarna så att jag orkade fokusera på att krysta och inte bara kämpa emot. Jag hittade tekniken och kl 11.17 hördes Veras första andetag! Ut kom en hårig, blåaktig bebis som barnmorskan sade var väldigt stor 4423 g och 52 cm. Eller som hon så fint sade, jag är nyfiken på vad hon väger. Erik fick klippa navelsträngen och jag var överlycklig.


Dock visade det sig att hon inte lyckades syresätta sig som hon skulle, så Erik och hon fick följa med barnläkaren och jag fick ligga kvar för att bli sydd och jag fick en kanyl i handen. Sedan fick jag vänta. Ensam. Det var jättejobbigt. Efter vad som kändes som en evighet kom Erik tillbaka med lilflickan i famnen och jag fick henne äntligen till mitt bröst. De skulle komma tillbaka och kolla till henne efter 20 minuter och under den tiden började hon leta och hittade bröstvårtan. Vilken lycka!


Första bilden som finns på Vera - cirka 30 min gammal


Efter 20 minuter hämtade de henne, och när de kom tillbaka in sade de att de skulle behålla henne ett tag för att ge henne syrgas. Jag blev ensam igen och denna gång fick jag vänta länge. Jag försökte sova lite, men det kändes mycket obehagligt att vara utan både henne och Erik. Jag försökte sova lite, men väntade bara. Barnmorskor och läkare kom med information, men de kunde inte svara på när jag skulle få komma till henne. Vid två blev jag ivägskjutsad till henne och vi fick reda på att vi fått ett dubbelrum på BB avdelning 53. Våra grejer blev tagna dit och jag blev körd i rullstol till Erik och Vera och till avdelning 61, neonatalen, där lillan fått en säng, men när jag kom låg hon och sov på Eriks bröst, med andningssond i näsan och dosa på foten som mätte andelen syre i blodet. De var fantastiskt fina och jag önskar att jag hade kameran med mig.


Vi fick reda på att hon skulle bli tvungen till att stanna över natten, men att vi fick sitta där så mycket vi ville. Så vi satt i varsin fåtölj, jag fick amma vilket faktiskt funkade med en gång mer eller mindre, trots att hon fått ersättning på kopp. Till natten gick vi upp till oss och jag var kluven. Jag visste ju att hon hade det bra där hon var, men saknaden var stor. Strax innan sju väckte jag Erik och sade att jag ville åka upp och kolla till henne innan frukost. När vi kom upp hade hon varit utan syrgas hela natten och vi fick reda på att hon kanske skulle få följa med oss ner efter ronden. Så jag ammade henne och sedan åkte vi ner och åt frukost (jag skriver åkte hela tiden för att jag åkte fortfarande rullstol). När vi kom tillbaka upp var det bara en snabb läkarundersökning som återstod och sedan fick hon följa med oss tillbaka till BB. Hon var pigg och vi kunde äntligen påbörja vår resa som föräldrar på riktigt. Mycket amning blev det eftersom hon fått ganska mycket ersättning innan. Första natten var jobbig, hon hade svårt att slappna av och min egen tolkning av det var att hon varit ifrån oss så mycket och ville ha lite extra närhet. Efter att jag blivit instruerad om hur jag ska ligga och amma henne så somnade både hon och jag.


Vera på BB


Dagen efter var vi sugna på att åka hem och efter en slutlig läkarundersökning så fick vi klartecken, så på tisdag eftermiddag lämnad vi SÖS och begav oss hemåt i taxi. Till kvällen firade vi med sushi och ett litet glas skumpa. Vi fick in cider att skåla med på förlossningen, men Erik blev ju inte kvar så länge att vi kunde skåla just då



Nu har vi varit hemma i mer än 24 timmar och allt går bra. Idag har vi varit på en kort promenad i det fina vintervädret och annars är det väl mest amning, sömn och blöjbyten som gäller. Och massa pussar och massa kärlek. Imorgon ska vi tillbaka till SÖS för en återkoll och på fredag ska vi till BVC för ett första besök. Det kommer nog bli en del uppdateringar här. Kameran används flitigt, man vill dokumentera ALLT.


Mys hos pappa

  • Comments(5)//www.annelibackman.se/#post90